Vi tar det från början, som man tror det gick till. Från förra sekelskiftet och fram till 1938 bröts det sten på Smithska udden. Bohusgranit var en stor exportvara till hela Europa. Såren efter stenbrotten finns kvar, men med tidens tand och människors hand döljs mycket idag av grönska och byggnader. Då, på 1930- och 40-talen, letade sig cyklande Mölndalsbor ut till havsbandet för att bada. Bergen var som ingenmansland även om det fanns en ägare till marken, en skeppare. Nybyggarandan och lusten att skapa ett sommarparadis på cykelavstånd från hemmet fick dem att släpa dit byggmaterial. De snickrade små byssjor av masonit, många med välvda tak. Husen saknade naturligtvis bekvämlighet som el, toalett och rinnande vatten.
- Mina föräldrars grannar på Frejagatan i Mölndal hade ett sådant hus precis vid vattenbrynet. Pappa, mamma och ett par goda vänner till dem gick samman och smällde upp en byssja ihop. Med tiden blev det en vägg mellan de två hemmen som inte var större än tio-femton kvadratmeter vardera. Så hade vi det fram till slutet av 1960-talet då ett kanotskjul blev till salu och vi flyttade dit.
Samma år
Lisbeth berättar om hur de två familjerna fick döttrar samma år, 1947 - hon var den ena. Lisbeth och grannflickan Marianne blev sommarlovskompisar. De bildade tillsammans med Lena, Kerstin, Lisbeth och Mona klubben "Tjejerna Enen". År ut och år in, samma dag som skolan slutade och sommarlovet tog vid, träffades de på Stensholmen, iklädda sina fina examenskläder. Bergen, havet och baden blev deras inramning till sommarens aktiviteter.
- Det var alltid fint väder, säger Lisbeth som minns hur tjejklubben arrangerade varieté med fin sång och tog 25 öre i inträde av föräldrarna. Men visst förekom det dåligt väder, men bara någon gång, påstår Lisbeth och skrattar.
Någon ombyggd byssja från den tiden finns möjligen kvar, men flertalet av de idag 34 husen i stugbyn är rejält byggda. Till historien hör att skepparn Alfred sålde marken till kommunen som i sin tur fortsatte att arrendera ut den till sommargästerna. Den stora förändringen för Lisbeths föräldrar och många av de andra stugägarna kom i slutet av 1980-talet då kommunen såg över området och gjorde en så kallad områdesbestämmelse. Flera av husen låg för nära strandkanten och skulle antingen rivas eller flyttas.
- Pappa byggde ett nytt hus tio meter från det gamla. I dag äger jag och min man Benny huset, säger Lisbeth.
Maximalt 30 kvm
Reglerna för området är att stugorna får vara maximalt på 30 kvadratmeter markyta och från bottenplattan till skärningen tak och vägg gäller högst tre meter. Takvinkeln ska vara 30 grader. Inom dessa mått får man snickra och disponera ytan efter eget huvud.
För att utnyttja varje kvadrat- som kubikmeter har Benny sågat upp innertaket, gjort ett sovloft av halva utrymmet och låtit resten ha en takhöjd upp till nocken. Det höga taket ger ljus och rymd till allrummet, med matplatsen och soffan, som gör att rummet upplevs dubbelt så stort.
- Vi har bytt ut all inredning. Jag gillar att pyssla och greja. min mamma satsade mycket på trädgårdsarbete, men jag har bara lite örter, potatis till midsommar och plantor i krukor. Olivträdet trivs fantastiskt bra, säger Lisbeth.
Stugan har elektricitet, rinnande vatten och mulltoa. Men man måste duscha ute. De enkla förhållandena avskräcker dem inte från att tidigt på våren och en bit in på hösten bo här. Naturupplevelser, som att se hur stormen får havet att ryka eller känna doften av solvarm sten, är viktigare än bekvämlighet.
- När man kommer upp på berget känns det som om man får luft i lungorna, säger Benny där han står på altanen tillsammans med Lisbeth och blickar ut över havet.
- Jag kan vara trött och jäktad men här får jag sinnesfrid.
Seglade förr
Förr, när deras två barn var små, seglade familjen Liljenberg. Nu är barnen vuxna och rorkulten har ersatts av golfklubban, men i stugan finns det alltid något att göra. I sommar har Benny, som är amatörhantverkare, snickrat ett trädäck för solstolarna och för några år sedan hjälpte han sonen Fredrik att bygga en stuga i samma område. Stugorna här går för det mesta i arv, ägarskiftet sker inom familjen och släkten. Sällan kommer något hus ut på öppna marknaden. Det var en ren slump att Fredrik fick nys om att en liten arrendestuga, stor som en friggebod, var till salu. Det var 2002. Med stor hjälp av vänner ritades och byggdes ett hus i måtten 5,48 x 5,48 meter för att få ut den effektivaste boendeytan. Inflyttningen blev det redan sommaren därpå.
- Ibland får man nypa sig i armen. Det är så otroligt. Köket är det bästa med huset, stort och praktiskt. Det återstår att sätta upp väggar på sovloftet och räcke till altanen, säger Marie som tillsammans med Fredrik och deras barn, Lina och Filip, åtta och sex år, precis ska kila över till Lisbeth och Benny för att äta lunch. Avståndet är cirka 100 meter. Några staket eller inhägnader finns inte mellan husen och får inte heller finnas i den här typen av fritidsområde där allmänheten har tillträde. Varma julimånader kommer många badgäster ut till klipporna, men de boende upplever inte att de störs.
- Det hör till. Det sociala livet är att gå ut och bada. Folk tar mycket hänsyn, säger Lisbeth.
Gympan består
Förr, på 50- och 60-talet, var segling och seglingstävlingar en stor begivenhet, med ibland upp emot ett hundratal deltagare i allt från ekor och stjärnbåtar till spiggar, finnjollar och starbåtar. Med den nya generationen har många småbåtar ersatts med stora. Båtlivet har förändrats, men gympan i området med friidrott på onsdagar är som förr.
- När jag var barn var det elitgymnaster som höll i det, säger Fredrik och fortsätter:
- I dag är det Runstens sommarstugeförening, som ligger här intill, som håller i träningsprogrammet. Olika föräldrar ser till att det blir brännboll och friidrott som till exempel längdhopp. Alla är med, från ettåringar och upp till 18- till 20-åringar. Sådant ser man aldrig hemma!
