– Jag vet vad jag vill ha när jag ser det och det behöver absolut inte vara dyrt, snarare tvärtom, förklarar Maja.
Innan familjen Rikardsson flyttade till Karl Gustavsgatan bodde de i en villa i Örgryte.
– Kent och jag hade funderat ett tag på att flytta in till stan, men så ville vi att vår yngste, Oskar, skulle gå ut sexan först, säger Maja och berättar att de hunnit med en sväng på Kristinelundsgatan också.
Läs också:Övergiven praktvilla fick nytt liv
I dag har de tre sönerna Oskar (som hunnit bli 16), Gillis och Isak och Kent och Maja funnit sig tillrätta i den stora våningen på 230 kvadratmeter med sex rum och kök.
– Det är en sådan trevlig uppgång också. Folk umgås. Dörrarna står öppna.
Som på beställning spatserar grannens katt Milton förbi.
– Han älskar att vara med oss och det får han så gärna bara jag slipper ha en kattlåda.
Maja visar runt. Det första som möter en i hallen är en stor öppen spis.
– Det finns två. Båda fungerar. Det var en sotarmästare som bodde här förut, berättar Maja.
Tre rum går i fil mot gatan – Gillis, Oskars och Majas showrooms.
– Vi har stängt igen dörrarna emellan, för att det ska gå lättare attmöblera.
I Oskars rum skvallrar skateboardbrädorna om ett av de stora inressena. Det matchande gula bordet har Maja målat.
– Det är så bra att det finns en vind här som man kan stå upp i. Eller också tar jag med mig grejer till sommarhuset i Hunnebostrand och jobbar ute.
I andra ändan ligger Majas showroom. Här sitter hon och syr och gör kontorsarbete.
– Symaskinen fick jag av mormor när jag fyllde 20 men den fungerar fortfarande.
Ibland arrangerar hon modevisningar hemma. Hennes egna walk in closet är förstås sprängfylld. Andra inredningsdetaljer är speglar som det finns många av.
– Det är bra att kunna se hur man ser ut.
Efter ena kortväggen står ett litet skrivbord som har förärats ett skrivbordsunderlägg i silverskinn. Den roliga soffan är ett fynd från Ebbes hörna. I vardagsrummet finns några av de få möbler som inte är från loppis – soffan och en schäslong. Men fåtöljen intill är ett fynd från Betelkyrkan. En skyltdocka utan huvud ger dramatik åt rummet. I fönstret hänger lampskärmar i rosa och gult. Gunghästen i trä är från 40-talet.
– Den var mammas när hon var liten och den har följt med mig överallt.
På golvet ligger äkta mattor som Maja ropat in på en nätauktion. Den jättestora plattv:ns strama form framhävs av ett turkost bord med kurviga ben. Genomgående i lägenheten har Maja skapat olika klädinstallationer – även gamla skor finns uppställda.
Hon driver en butik i Haga men det här är inte den här typen av kläder hon säljer där.
– De här plaggen har jag hittat i secondhandaffärer, sådant jag inte kunnat motstå.
Hon stryker med handen över en konstfull brodyrklänning.
– Och jag älskar mina hattar och kläder på väggarna.
Men vad som går igen i både inredning och modet i hennes butik är att det inte finns något i svart. Hon menar att svart är något för trygghetsivrare.
– Jag vägrar att ha på mig svart själv också.
Inredningsstilen hon vill skapa är en blandning mellan en boudoir och en gammal vind.
– Kent säger att jag har ett omättligt loppisbehov – mycket är dynga men det blir fint till slut.
Viljan att möblera och stajla har alltid funnits där, från första flickrummet till första lägenheten – ettan på 56 kvadratmeter i Olskroken. Maja var 17 år.
– Jag la in en tjock kritvit heltäckningsmatta, väldigt praktiskt, och målade väggarna rosa sedan gipsade jag in gamla korsetter och hängde upp.
Förr kände hon att hon måste möblera om en gång i månaden men det har gått över till viss del.
– Då hade jag inte min affär att lägga energi på.
I det rymliga köket står ett jättebord, ovanför hänger två lampkronor.
– De har jag övertagit av dem som bodde här tidigare men stolarna är faktiskt nya.
– Först hade jag planer på att sätta ihop udda stolar och måla dem i olika färger men så insåg jag att det skulle bli för oroligt.
En genomskinlig kartellstol platsar också. Den gula köksön, som Maja förstås målat själv, kommer från Ikea. I ett tidningsställ står vågade Piff-tidningar.
– Det var så kul att jag hittade dem. De är från 1954 – samma år som Kent föddes.
Intill tronar Kent och Majas första gemensamma möbel – ett gammalt skåp inköpt i en antikaffär som de använder som skafferi. I rummet innanför köket, det som en gång var jungfrukammaren, har Maja och Kent sitt sovrum.
Kuddar i turkost överlastar sängen och matchar det lila loppisskåpet på väggen. Alla i familjen gillar inredning. Men det har blivit en del konflikter under årens lopp.
– Som när vi köpte vårt första radhus. Det låg en nålfiltsmatta i trappan till andra våningen. Den var vansinnigt ful. Kent gjorde i ordning ett trappsteg om dagen – slipade bort lim och kämpade efter jobbet, minns Maja.
Men hon själv hade helt andra planer än en lackad eller laserad trappa. En dag när maken kom hem upptäckte han att den blivit illgrön. Maja hade målat.
– Det blev jättesnyggt med piggelingrönt. Kent var vansinnig.
Fast det finns gränser även för Maja. Hon visar ett vackert bord med svängda ben.
– Det är från 1748. Kent hade med sig det när vi flyttade ihop. Det ger jag mig inte på.
Men hur snygg och rolig en möbel än är kan den inte få garanterad livstidsplats hemma hos familjen Rikardsson.
– Jag byter gärna ut och säljer på Blocket när jag tröttnat.
