Resan till Verona var ingen semestertripp i vanlig bemärkelse. Lisbeths make hade plötsligt gått bort och saknaden drev henne in i nya projekt och engagemang som en del i sorgearbetet.
– Jag ordnade en operaresa. Passade ju med temat, döden i operan. Men jag ville inte hänga med på allt under dagarna utan gick en del för mig själv.
Stegen förde henne till en bokhandel och hon anade inte att ett nytt mål i livet väntade därinne.
– Det var en bok om den italienske arkitekten Alberto Ponis villa Casa Gostner på Sardinien. När jag började bläddra i den kom det bara – ”Jag säljer huset i Billdal och bygger nytt!”
Casa Gostner smyger sig intill berget med överraskande öppningar som tar in naturen och ljuset i rummen.
– Det här var verkligen ett projekt att ta tag i som relativt nybliven änka men det tog ju ett år innan jag kunde sälja huset och börja.
Under byggnadstiden bodde Lisbeth i sommarstugan i Åsa och var granne med det nya projektet. Hon hade styckat av sommarstugetomten för drömhuset. Det gav henne förmånen att kunna följa bygget från början till slut. Och här kommer vitsen med att driva en egen husblogg in.
– Jag visste knappt vad en blogg var men så sade ett av mina barnbarn: ”Farmor, du kanske också ska ha en blogg”. Så kom husbloggen till och plötsligt kunde jag få svar på hur en massa saker skulle lösas.
Bloggen hade också en annan effekt.
– Som konsument är det svårt, om inte omöjligt, att komma fram på telefon om man vill klaga men på bloggen blir det synligt och får effekt. Det blev till och med så att en del hantverkare sade att de inte vågade komma till mig av rädsla för att göra fel. ”Gör rätt då så blir det inga problem” svarade jag. Ja, jag har haft ett enormt stöd av bloggen
Upplägget, att bo intill och blogga, passade Lisbeth Hedelin som hand i handske.
– Jag vill själv vara med och jag vill lära mig något. Stå vid sidan av stämmer inte med min personlighet.
Lisbeths hus uppe på en bergsknalle i Åsa är byggt av Willa Nordic men i stort sett i enlighet med Lisbeths ursprungliga koncept.
– Jag hade fyra ledord, sol, skugga, ljusperspektiv och byggnadsekonomisk effektivitet. Jag ville ha morgonsol och det fick jag i köket. En plats i skuggan för min utelunch fick jag också genom en avbalkning på terrassen. Plus att mitt sovrum vetter mot norr.
Även ljusperspektivet gick i uppfyllelse.
– När jag ligger i sängen ser jag himlen från två håll. Tänker också att när jag blir äldre och inte är i full gång är det ännu viktigare att kunna se himlen och följa molnen.
Och det fjärde kravet slutligen har smugits in överallt.
– Inga döda vinklar och döda utrymmen. Inga taklister och lister eller trösklar i golvet. Det senare för framtiden och eventuell rullator eller rullstol. Jag säger ibland att jag har byggt ett ålderdomshem. Här finns ju också en hiss. För att öka rumsligheten slopade jag dessutom alla extra dörrar.
Varje avsteg från det ursprungliga innebar en kamp men samtidigt nya lärdomar, till exempel den sanslöst vackra bassängen på terrassen.
– Jag visste att jag ville ha vattenklucket men inte hur. Men när man sprängde för terrassen sade jag, ”Spräng lite till”. Ifall ifall…
Det blev både bottenplatta, armeringsjärn och – en pool. 1,45 m djup.
– Idén fick jag när jag och min dotter Paula och hennes familj besökte en ö utanför Koh Kradan i Thailand. Där fanns en pool som var otroligt vacker. Vattenytan låg i nivå med poolkanten.
Lisbeth fick givetvis sin pool, men inte utan bekymmer.
– Fogen som applicerats tålde inte klorerat vatten. Man dånar. Jag borde förstås ha förhört mig om typ av fog. Nu är den omfogad med en lösningsmedelsfri och ättiksbaserad silikonfogmassa som är skimmel- och mögelresistent. Vad jag har lärt mig!
Poolen i mörkaste granitkeramik är anslående med vattnet som konstant rinner över/ner på ena sidan för att samlas upp i en ränna. En svart safir som nattetid skimrar i olika färger genom inbyggd belysning. Silverpäronträdens gracila grenar ger den rätta medelhavskänslan. Träden är förresten planterade i brunnsringar i cement placerade på berget.
Intill bassängkanten är terrassbräderna ruggiga för att man inte ska slinta men vid terrassbordet är de släta så eventuellt matspill inte sjunker in i träet. En rundvandring vidare in i huset visar hur Lisbeth hela tiden varit närvarande med sina idéer. Alla fönsterbrädor består av glas och lätta att torka av. I köket finns dörren till ”Farmors skafferi” där det konstant är 12 grader med hjälp av ett kylaggregat.
Bokhyllan för kokböcker är specialbeställd hos en lokal hantverkare. Viktigt var att sidorna var genombrutna precis som vitrinskåpet i körsbärsträ. Dels för att visa innehållet, dels för att ge en lätthet i inredningen. Just lättheten och glädjen genomsyrar detta hem där fönstren fått maka på sig för att ge fritt spelrum åt konsten och några favoritmöbler som hängt med sedan Lisbeth satte bo som ung. Hon är i dag 72 år och det hem hon nu skapat är resultatet av ett livs intressen och älsklingsting. Lisbeth, som är universitetslektor i psykologi, har alltid haft stort konstintresse och är idag ordförande i Norra Hallands Konstförening.
En glädjechock är också det innersta stora rummet där höjden till tak är 3.30 och väggen mot havet har ett extra fönster ovan terrassdörrarna i glas.
– Jag kan känna att här är vidöppet mot himlen, Fader Vår. Och själva huset vilar tryggt på Moder Jord, väl förankrat i berget.
I stort som smått finns en känsla och ett minne som kan bli till poesi, som spiken i den värmebehandlade furuplanken på utsidanav huset. Smaka på orden.
– 63 millimeters kamspik, lågkullrig, rostfri och syrafast. Först sade de att den inte fanns i Sverige men efter tio minuters telefonsamtal kom beskedet om var denna spik fanns. Bara spikningen är ett smycke på huset! Den är jag stolt över.
