Ändå finns det mer i förråden, till exempel 93 fåtöljer och stolar. För Christopher gillar att byta plats och ändra i hemmet. Det kan han tacka sin mamma för.
Varje fredag var det samma sak. Hemma i radhuset i Källby utanför Lidköping, var Christopher och hans mamma ensamma två och en halv timme innan pappa kom hem. Under den tiden möblerade Christopher och hans mamma om huset. Det var inga stora förändringar, en soffa som bytte plats eller stolar från gillestugan som hamnade i vardagsrummet i stället. Men ändras skulle det.
– Jag lovade mamma att jag skulle dra den historien för dig. Så förstår du varför jag är som jag är, säger Christopher.
I hans lägenhet i Lorensberg ändras det också hela tiden. Han flyttar runt bland prylar, fyndar nya möbler som ska in, börjar måla på ett bord när han får lust.
– Jag vill gärna att det inte ska blir färdigt, jag vill att det ska kännas att det alltid pågår något.
Att stiga över tröskeln till Christophers lägenhet är som att komma in i en annan värld. På gatan utanför hörs trafiken och skrikande Lisebergsbesökare. Bakom de tjocka stenväggarna är det tyst, fullt av konst och guldspeglar på väggarna, flera tusen böcker i vardagsrummet, öppen spis, lilasvarta väggar, draperier och uppstoppade rådjurshuvuden. Att det skulle vara en ovanlig inredning, i en tid när nästan alla har vita väggar, funderar han inte över.
– Jag tänker inte på det, men mina barn säger att det inte ser ut som hos deras kompisar.
Tidigare bodde Christopher i hus, numera är han varannan-veckas-pappa. När han letade nytt boende var det vissa krav som måste uppfyllas. Han ville att lägenheten skulle ligga centralt, gärna vara gammal, men samtidigt rymma tre sovrum. Utan att bli för dyr. Lösningen blev att köpa det som en gång var en stor två och en halva på 85 kvadrat och bygga om den.
Det stora sovrummet delade han av med en vägg så att hans dotter Esther fick ett eget rum och han själv en sovalkov som vetter ut mot vardagsrummet. Köket delade han också av med en vägg, så att ena halvan plus det som tidigare var ett gammalt skafferi kunde bli sonen Elias rum.
I ett stort skåp i vardagsrummet ligger travar med tidningen Sköna hem. Det var när han köpte det första numret som kom ut 1979, som Christopher förstod att det fanns ett yrke som hette inredningsarkitekt. Sedan dess har han köpt alla Sköna hems nummer, utom två exemplar. Och blivit inredningsarkitekt själv.
– Det har alltid varit viktigt för mig hur mina rum ser ut, även som barn.
Han berättar om sin första lägenhet, som han flyttade in i som 18-åring. Egentligen hade han inte så mycket pengar. Ändå lade han dem på viktiga inredningsdetaljer.
– Min första tavla köpte jag på avbetalning. Och så köpte jag ett sängöverkast som jag lade ner orimligt mycket pengar på, sett till hur lite pengar jag faktiskt hade.
Lite i samma stil har det fortsatt sedan dess. Det är inte bara den samlade utgåvan av Sköna hem som finns i lägenheten. Ett tag köpte Christopher massor av böcker om arkitektur, konst och fotografi. I dag har han ungefär 5 400 stycken, en del av dem står i travar på golvet, andra finns i hans förråd.
Han fyndar tavlor och byråer på auktion och har räknat ut att han har 93 stolar och fåtöljer. Om något inte passar i lägenheten får det hamna i vindsförrådet eller i hans andra förråd i stan, i väntan på nästa ommöblering. Han gillar guld, äldre stil, saker och hus med en historia.
– Jag har satt konceptet att det ska se ut som en antikhandel som håller på att flytta in eller ut.
Han säger att han kan nörda in på saker, bli otroligt noggrann. Att han testar och skapar under tiden. Han kan inte bara planera och sedan genomföra exakt efter planen. Det måste få hända saker under processen. Som när han gjorde i ordning sonens rum. Någon annan kanske hade varit systematisk, plastat in allt, tagit bort möblerna och sedan satt igång och målat. Men Christopher började med en pensel i ena hörnet och kände på färgen, om den funkade.
– Så det tar väldigt lång tid att göra en sak. Och när jag hade målat, och visste att jag skulle måla en gång till, då började jag ändå möblera upp rummet! Det är jätteirrationellt!
I sonens rum sitter ett år senare fortfarande bara ett färglager, men Christopher ville kolla att rummet och färgen funkade ihop.
Överallt i lägenheten dyker det upp sådant som helt bryter mot det gamla, guldiga och svulstiga. Det är en stor samling plastdjur på ett bord, en nallebjörn på ett skåp eller leopardmönstrade kuddar i soffan. Inget står på sin plats av en slump. Färgen eller uttrycket samspelar med något annat bredvid. Allt som allt blir det många små stilleben med olika prylar.
Blir det aldrig jobbigt att städa med alla småsaker?
– Nej, jag tänker inte så. Det andra väger över. När det är så mörkt som här inne ser man det inte. Jag är väldigt förskonad, det kommer inte in en massa ljus. Jag är höstmänniska, och det här är en vinterbostad.
Trots stora fönster och full sol utanför gör de mörka väggarna lägenheten ombonad. Man måste tända lampan för att se ordentligt. När jag påpekar att det är ovanligt med så mycket färg blir Christopher förvånad. Han tittar sig omkring i lägenheten.
– Jaa... det är väl lite mustigt... Men alla har ju nästan samma i dag, ljust.
Han tänker inte heller att han har en ovanlig inredning. Eller att, i alla fall generellt sätt, få män möblerar med guldlampetter och sammetsdraperier. Han blir mest förvånad över mina frågor, tänker inte så.
– Det handlar inte om att andra ska tycka att det är fint, jag gör det för mig själv. Jag mår ju bättre om jag har något vackert att titta på.
