Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Öxnäs by - som det alltid sett ut

Uppe på en kulle ligger Öxnäs by, så som den alltid har gjort. Ett stycke svensk verklighet så som den såg ut förr.
Väster om Säve samhälle öppnar sig vyerna. En självklar känsla infinner sig; så här har landskapet sett ut i tusen år. Och som ett smycke ser man på avstånd den lilla byn Öxnäs - en av få svenska byar som inte skingrades för 150 år sedan.

Fastän det är en bra bit in på förmiddagen hänger solen strax över horisonten. Rimfrosten har satt vitt skägg på telefontrådar och trädgrenar.

Vid brevlådorna där byn börjar träffar vi Ingemar Öxgård.

Han är nästan den ende som är född och uppväxt här och fortfarande bor kvar. Ingemar har djupa rötter i byn och han har tagit sitt namn efter den. Hans släkt har ägt gården sedan 1660-talet, 9 - 10 generationer i rakt nedstigande led. På vinden har han hittat köpekontrakt från slutet av 1600-talet.

Ingemar hyr ut sitt föräldrahem och bor själv på ägorna i ett hus han byggde på 1970-talet. Men gården gör han sig inte av med.

- Under min livstid säljer jag aldrig, inte när stället har varit i släkten så länge. Nästa generation får göra som den vill, men jag hoppas att något av barnen flyttar tillbaka och prövar på att bo här.

Han visar oss runt. Boningshuset är närmare 200 år gammalt men kontinuerligt underhållet så det ser mera ut som det är byggt på 1920-talet och ladan är nu invändigt ombyggd till festlokal komplett med dansgolv.

- Här var vi 100 personer när min dotter gifte sig förra våren och ändå fler när jag fyllde 60 år, säger Ingemar.

Öxnäs är en uråldrig by, här har folk bott i 2 000 år och trakten är fornlämningstät med gravfält från järnåldern. Första gången byn nämndes i skriftliga källor var 1388.

Till skillnad från nästan hela svenska landsbygden så flyttades här de flesta gårdarna aldrig ut vid laga skifte i mitten på 1800-talet. Uppe på själva bykullen ligger nu sex gårdar tätt tillsammans, från början fanns här elva. Också de utflyttade räknas till byn och Ingemar pekar ut var husen och ladugårdarna låg innan skiftet.

- De hus som fick stå kvar var de nyaste och i bäst skick, säger Ingemar.

Så är hans föräldrahem från 1813 och grannhuset ungefär lika gammalt. Öxnäs äldsta hus ligger i nedkanten av kullen och är från slutet av slutet 1700-talet.

Trots närheten till staden är det här landet och man känner sina grannar. Ingemar byter ett par ord med dem vi möter, folk stannar bilen, vevar ned rutan och pratar en stund.

Byggnadsmiljön i byn är skyddad och det finns föreskrifter för hur boningshus och ladugårdar bör se ut och det krävs särskilt bygglov för att ändra på något.

Tätt intill byvägen ligger en ladugård som har en portgång in till en halvsluten stensatt gård som tidigare var helt kringbyggd och en ladugård har nylagd fasad i gammal stil med okantade bräder.

Ingemar är ordförande i hembygdsföreningen och guidar oss genom prång och smala passager som en utomstående knappt kan ana sig till.

- De flesta husen i Öxnäs är privatägda, men marken ägs till stor del av kommunen som på 60-talet köpte upp allt som var till salu. Planerna var att bygga en betongförort där nere vid leden, berättar Ingemar Öxgård och pekar.

Öxnäs betyder oxarnas näs, för länge sedan låg byns kulle ytterst på ett näs som stack ut i vattnet där Nordre älv mötte havet. Det mesta av åkrarna nedanför berget är gammal sjöbotten. Mycket riktigt växer där på sina ställen tät och manshög vass.

Byns marker avgränsas åt öster av bäcken Kvillen som rinner ut i Nordre älv en dryg kilometer från byn. Tommy Häger, som vi möter nedanför kullen där han bor, pekar ut platsen där byborna har en liten hamn.

- Strax utanför här ligger Rörö och sedan är det bara 20 minuter till Marstrand, säger han.

Fast då får man nog ha en snabb båt.

Byn däremot är långsam. Den andas långa tidsperspektiv.

- Det som förändrats är djuren. När jag var barn på 50-talet samlades det 11-12 mjölkbönder här vid mjölbryggan klockan sju varje morgon, berättar Ingemar.

Nu är det ingen som har kvar mjölkkor. De bondgårdar som syns en bit bort och som brukar de flesta av åkrarna håller köttdjur. Lantbruket är till en del ersatt av hästgårdar. Jill Andersson hyr in sig och driver sedan fem år hästgård i Öxnäs. Förutom Jills finns det två - tre hästgårdar till i närheten.

När Jill leder ut sina hästar ur det varma stallet frustar de vit rök genom näsborrarna.

- Jag brukar ju inte vara inne i stan, men folk som kommer ut hit brukar vara förundrade över hur lugnt det är här, säger Jill.

Hon menar att en förutsättning för att arbeta med hästar är att man är lugn.

- Man kan inte stressa när man håller på med hästar. Man måste vara med dem fullt ut och kan inte tänka på annat. Det är egentligen en bra terapiform. Hon ger lektioner i westernridning och också pröva-på-kurser för grupper. Knatteridskolan hinner hon inte med utan en annan tjej hjälper henne med den.

Även om byn verkar leva i en egen tid så gör sig det moderna samhället påmint. Trafiken hörs över de öppna markerna. Ett och annat skott smäller från den närbelägna skjutbanan och då och då kommer ett av Ryanairs plan in för landning på Säve flygplats som inte ligger långt bort.

- Det är inte så farligt, de landar mest från det här hållet och startar åt andra hållet, säger Jill.

Byn ligger för sig själv men åt öster ser man lite av villorna i Säve samhälle, annars känns hela omgivningen som jungfrulig mark.

Bygden är av riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturmiljövård. Ändå är inte området speciellt välbesökt, annat än som studieobjekt av Göteborgs universitet.

Men den som beger sig hit hittar fina strövområden och vackra vyer - detta urgamla odlingslandskap verkar tala till något inom oss, någon kollektivt undermedveten bondesjäl, och fyller oss med behag. Landskapet är varierat, med bergknallar, betesmarker och åkrar, platta lerjordar och böljande dalgångar. Här finns torrängar, ljunghedar, fukthedar, våtmarker. strandängar, kärr och buskage. Inte långt bort finns hagmarker, ek- och bokskogar och promenerar man upp på kullarna väster om byn kan man se ut över havet.

Markerna har oavbrutet varit odlade sedan järnåldern, ett faktum som inger vördnad. Enligt botanikerna så är det obrutna brukandet av jorden under lång tid - och att markerna till stor del är ogödslade - förutsättningar för att de många sällsynta växterna ska trivas här. Fågellivet är rikt.

Kullen som byn ligger på är full med vackra gamla stenmurar som delar in sluttningarna i små tegar. Hästar går och betar här och där.

Jills shetlandsponnyer, "shettisarna", som hon kallar dem, busar runt och tampas om vem som ska vara herre på täppan. Fast det märks att de tycker
det är obekvämt att den upptrampade ojämna marken i hagen är frusen.

Att hålla på med hästarna är både jobb och fritidssysselsättning för Jill och hon tycker friden i Öxnäs är underbar.

- Tänk att komma ut här och bara se solen gå upp och det är frost överallt.

Och när jag öppnar stalldörren hälsar alla hästarna på mig och vill komma ut, säger Jill.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.