Birgittas segelkanot är en del av vårt maritima kulturarv

Onsdag förmiddag i augusti. Duggregnet och kastvindarna förefaller inte besvära det stolta svanparet med sina två duniga ungar vid Asperös norra färjeläge. Inte ens en passerande flakmoppe kan störa familjelyckan i strandkanten.

Skärgårdsbåten lägger till som hastigast för att sedan tuffa vidare mot Brännö Rödsten – och på Rivö, tvärsöver sundet, sägs det att vikingar en gång i tiden slog läger.

Vårdas med ömma händer

Det är förstås i en sådan här idyll en av landets första k-märkta segelkanoter mår som bäst. Sedan Birgitta Tengberg och hennes syster Anna 1993 köpte Demon har träbåten fortsatt att vårdas med ömma händer och stor omsorg, men det var först när systrarna 1999 slog till på den gamla fiskarbondgården i Asperö by som Demon regelbundet kom att lägga till vid en av öns norra bryggor.

– Anna köpte senare en egen segelkanot i plast. En nyare modell, nästan hälften så tung och mer lättskött, berättar Birgitta som för egen del inte har några planer på att skiljas från Demon.

– Fast det är klart; skulle det komma en dag när det krävs en stor investering, då kanske jag tänker i andra banor.

Antagligen heter Birgittas träbåt Demon just för att det är en D-kanot. Och att byta namn på en båt betyder som bekant otur, definitivt inget att tänka på för en tjej uppvuxen på Hönö och med skolning på Kryssarklubbens skutor.

D-kanoten konstruerades av Sven Thorell (1888-1974), landets ledande kanotkonstruktör under 1900-talets första hälft. 1928 vann han till och med ett olympiskt guld i en 12-fotsjolle.

Sex meter lång farkost

Birgittas båt är sex meter lång, 130 centimeter bred, väger 600 kilo och har ett 13 kvadratmeter stort segel. Att furuskrovet är kravellbyggt innebär att plankorna lagts an kant i kant – inte omlott som annars är vanligt. Mast och bom är original.

Demon byggdes 1935 av kappseglaren Bertil Stolz i Spånga som också tävlade flitigt. Med Birgittas Demon hämtade han hem ett SM-brons 1940, men det skulle dröja ända in på 1980-talet innan båten bytte kust och la till hos Göteborgs kanotförening i Saltholmen.

1993 slog systrarna Tengberg till på den välbehållna skönheten vid kanotföreningens brygga.

– Som längst har jag nog gått till Lysekil och vänt hem alldeles söder om Sotekanalen. Det går ju inte särskilt fort med en så här tung båt, men sedan jag köpte nytt segel har den blivit mycket roligare att segla, säger Birgitta som ägnar vinterhalvåret åt målning och lackning av båten som i allt väsentligt är identisk med den D-kanot Bertil Stolz byggde.

Sånt uppskattar man på Sjöhistoriska museet i Stockholm, som sedan 2001 låtit k-märka över 300 fartyg och båtar. Tillsammans utgör de en viktig del av vårt maritima kulturarv.

– Egentligen är det väl mest för att få lite uppmärksamhet kring båtarna, säger Birgitta, som till sin egen ansökan bland annat bifogade ägarlängd, ritningar och tidningsklipp. Fast något formellt åtagande följer inte med k-märkningen. Inget som liknar det lagreglerade skydd för byggnader som Birgitta är van att förhålla sig till i sitt jobb som arkitekt.

Upphöjd status

Demon uppmärksammades av Sjöhistoriska museet redan 2019 men 2020 är D-kanotens första hela säsong med upphöjd status och vacker plakett.

– Fast hittills har det inte riktigt varit väder för några längre turer. Senast låg jag inblåst på Valö, men det är ju alltid bekvämt att kunna bo i båten om man åker och hälsar på någon. Närmast tror jag det blir en tur till Öckerö.

Annars hör kustens fyrplatser till Birgittas favoritmål, och tillsammans med Demon manövrerar hon sig smidigt och lätt in i grunda vikar där andra tvingas väja.

– Mormor kom från Hönö, morfar från Vrångö och mina farföräldrar hade sommarställe på Brännö – så det känns ju helt naturligt för oss att ha skärgården in på knuten, säger Birgitta och verkar tala för både sig och Demon.

Fullt rimligt förstås, en regnig augustionsdag när trafiken vid Asperös norra färjeläge regleras av en vankande svanfamilj med särdeles gott självförtroende.

Lars Hjertberg

namn@gp.se