Bankrånaren fann tron – nu har Tommy varit pastor i 30 år

I början av 1980-talet arbetade han som syokonsulent i Göteborg. Ett projekt med ungdomar på glid tog på krafterna och Tommy brände ut sig.

– Jag blev sjukskriven ganska länge. Jag var nyskild och hade inte hejdlöst mycket pengar. Genom bekanta träffade jag en kille som var på permission från Kumlaanstalten och jag sade till honom att “du måste ju vara dum i huvudet som sitter på kåken för de skitpengarna. Hör av dig när du har ett bankrån på gång så hänger jag på.”

Killen tog Tommy på orden och lite senare dök han upp med planer på ett bankrån.

– Jag tänkte att nu måste jag stå för vad jag säger. Men det kan också ha varit så att jag drogs till det kriminella för att jag tyckte det var spännande och annorlunda. Min dotter har sagt att “pappa skiter fullständigt i vad han gör bara han gör något”. Det stämmer rätt bra, det har ofta varit turbulens kring mig.

Hisnande livshistoria

Tommy berättar sin hisnande livshistoria en höstdag i skånska Bjuv där han arbetar som pastor i Centrumkyrkan. Det började som ett vikariat som drog ut på tiden. nu har hustrun Elisabeth och han bestämt sig för att sälja huset utanför Borås och flytta till Skåne för gott.

Pastorn som en gång var övertygad ateist och yrkeskriminell har gjort en fascinerande livsresa som vittnar om att inget är omöjligt.

Tommy växte upp i Kålltorp i Göteborg och fick en bra start i livet.

– Det var ett typiskt arbetarhem med goda värderingar. Man ska göra rätt för sig, jobba och sköta sig.

När han var tio år flyttade familjen till en nybyggd lägenhet på Fyrklöversgatan på Hisingen.

– Där var det så anonymt, ingen visste vem man var och det var inte bra för mig. Jag började på verkstadsskola och begick en del brott och sniffade thinner. Jag levde ganska vilt tills jag fyllde 16 år och började på Götaverken som plåtslagare.

Blev pappa som tonåring

Han blev pappa första gången när han var 19 år.

– Det gick förvånansvärt bra med tanke på hur unga vi var. Barnets mamma var bara 17 år och mycket smartare än jag, haha. Men vi utvecklades åt olika håll och 1980 skilde vi oss.

Då hade Tommy omskolat sig till syokonsulent och arbetade på skolförvaltningen i Göteborg. Och det var under sjukskrivningen som han blev tillfrågad om han ville vara med och råna en bank. Tommys uppgift var att köra vapen till orten där rånet skulle begås. Sedan skulle han invänta pengarna och vapnen och köra tillbaka till Göteborg.

– Plötsligt hade jag en massa pengar. Jag tänkte jag behöver aldrig mer jobba, men så var det ju inte. Pengarna tog slut snabbt.

Tommy kom i kontakt med andra kriminella som han började begå brott med.

– En av dem köpte amfetamin i Holland. Han frågade om jag ville vara med. Visst, jag klev på det tåget, men torskade. Vi väntade på tio kilo amfetamin som aldrig kom så vi åkte ner till Holland där det visade sig att fabriken som tillverkade knarket hade sprängts av snuten.

Drevs av girighet

Vid den tiden använde han själv amfetamin men det var inte det som drev honom att smuggla.

– Det var girighet som drev mig. Då köpte jag bilar och bodde på hotell oftare än i lägenhet. I dag är jag inte det minsta girig, jag bryr mig inte alls om pengar.

I väntan på att produktionen i Holland skulle komma igång fick Tommy med sig ett halvt kilo amfetamin som han skulle sälja i Sverige.

– Men jag åkte fast och fick fyra år på Kumlaanstalten. Det var i juni 1988. Det är en av de dagar som jag minns klart och tydligt. Jag hade aldrig suttit inne tidigare och var nervös för hur livet där skulle vara.

Hur var det då?

– Det var ganska enkelt. Man bestämmer inget själv och behöver inte tänka. Jag tillhörde aristokratin på kåken. Det är samma kriterier som i samhället i övrigt. Pengar ger respekt, då får man vara ifred.

Tommy släpptes efter två år. Efter vändan på Kumla hände det saker.

– Jag gjorde ingen större karriär i den kriminella världen längre. Troligen var jag alldeles för okoncentrerad. Ska det gå bra krävs det att man är skärpt. Men jag blev pundare mer än kriminell.

Samtalade med fängelseprästen

På Kumlaanstalten kom Tommy i kontakt med fängelseprästen Olle Eriksson som var pastor i Pingstkyrkan. Tommy arbetade med Kåkradion vars studio låg vägg i vägg med kyrkan på anstalten. Då reflekterade han inte så mycket över varför han så gärna pratade med pastorn och det växande intresset för kristen tro. När han senare satt inne för bedrägerier på Boråsanstalten började han gå på kyrkans sammankomster och pratade med en besöksgrupp från Missionskyrkan i Sjömarken.

– Efter en andakt gick jag ner på knä i min cell, bad och sade till Gud att om du visar dig blir jag inte skitförbannad. Men det hände inget då. Nu kan jag se att det nog hände något ändå för jag hade ett starkt intresse för religion. Varför ville jag så gärna prata med en pastor egentligen?

På Boråsanstalten blev han morfar och tanken på att träffa sitt barnbarn innanför murarna gav honom en tankeställare.

– Hon ska inte behöva besöka mig här. Jag var less på hela skiten. Jag ville ha en förändring och sökte till ett behandlingshem och fortsatte följa med på gudstjänster.

Träffade nuvarande hustrun

På behandlingshemmet i Vetlanda fortsatte han att besöka kyrkan. Efter ett halvår kom han hem igen. Han hade då träffat sin nuvarande hustru Elisabeth som var medlem i besöksgruppen och flyttade hem till henne. Men det var något som skavde.

– Jag kämpade emot och ville egentligen inte inleda en relation. Min ekonomi var körd i botten och jag tänkte att jag skulle behöva begå ett brott för att få in pengar till en nystart. Men så tänkte jag att när jag gjorde något så slutade det i elände. Det var bättre att ta tag i saker från grunden. Det var ett bra beslut. Ingen i kyrkan brydde sig om jag hade pengar eller inte. Där fick jag vara som jag var.

Hur reagerade Elisabeths familj när ni blev ihop?

– Elisabeth har ju en helt annan bakgrund än jag men hon har aldrig varit rädd för att möta andra. Hennes föräldrar var genuint kristna och tyckte att alla förtjänar en andra chans. Så det gick bra och jag lämnade mitt gamla liv bakom mig helt och hållet. Att bli kristen är en dimension som gör det lättare att bryta dåliga mönster.

Beslutet att bli pastor mognade fram efter att två, av varandra oberoende personer, påpekat att han borde ha en ledande roll i kyrkan. Så hade han aldrig tänkt själv även om han hade amatörpredikat och trivts med det. Till slut kände han att det var som pastor han hörde hemma och han utbildade sig på teologiska högskolan i Stockholm. Riktigt roligt har det varit, konstaterar han 30 år senare.

– Roligast av allt är att förbereda och hålla en predikan, avslutar han.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com