Både invandrare och utvandrare

Ruth pustar ut hemma i lägenheten i stadsdelen Belleville. Det kan hon gott göra, efter en två år lång Europaturné i pandemitid. Restriktionerna har varierat med vilket land hon har befunnit sig i, men på det stora hela har dehaft tur, menar hon. Performanceföreställningen för två, ”The Pond”, har varit en succé, hyllad i bland annat New York Times. I den har hon spelat mot den franska skådespelaren Adèle Haenel i regi av koreografen Gisèle Vienne. För Ruth har projektet också handlat om att återuppta dansandet som hon började med som fyraåring.

–  Det känns mäktigt, att komma tillbaka till dansen efter att ha fyllt 40 och ha blivit mamma, säger hon och skrattar.

Dansade på Operans Balettskola

Hennes föräldrar kom från Spanien till Sverige på 1970-talet för att slippa undan Frankoregimen. När de väntade barn flyttade de till Kanarieöarna, där Ruth föddes. Sedan följde åtta år med mycket resande mellan Spanien, Kanarieöarna och Göteborg, till dess att föräldrarna skildes. Ruth gick i skolan i Göteborg och dansade på Operans Balettskola och senare Balettakademien.

När hon hade gått ut nian pluggade hon ett år i USA och flyttade efter det till Frankrike. Där har hon nu bott i snart 28 år.

–  Det är underbart att få att leva i staden som jag drömde om som liten. Då var jag attraherad av den kosmopolitiska andan och alla ”misfits”, invandrare och bohemer som hittade sin tillflykt här på 1920-talet.

Fristad mellan två ursprung

–  I dag innebär det för mig en fristad mellan två ursprung. Ett land där jag kan vara invandrare och utvandrare, och framför allt bara vara mig själv.

Hon är, vad hon vet, den enda utländska personen som har blivit antagen till en scenskola i Frankrike. Det känns fortfarande stort när hon blickar tillbaka. Särskilt som hon direkt efter utbildningen fick kontrakt på en av nationalteatrarna, den anrika Théâtre National Populaire.

–  Jag fick kämpa innan jag sökte till scenskolan, för jag visste att de är väldigt specifika med språket i Frankrike. Det är mycket vers, mycket Racine och Molière – de är seriösa med sin teatertradition här.

Numera en karriär som skådespelare

Hon har numera en karriär som främst teaterskådespelare i Frankrike, men har också gjort en hel del film och tv i Sverige. Sedan genombrottet i tv-serien ”Upp till kamp” 2007 har hon flera gånger arbetat med regissören Mikael Marcimain, i bland annat ”Call girl” (2012) och ”Gentlemen & gangsters” (2016).

Men hon har också tagit en liten bit av Sverige till Belgien och Frankrike, som huvudrollsinnehavare och medregissör till en franskspråkig teaterversion av ”Scener ur ett äktenskap” tillsammans med den belgiska teatergruppen Tg Stan. Och häromåret spelade hon rollen som Lila i Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av ”Min fantastiska väninna” efter succéromanen med samma namn.

Att komma från en fransk teatertradition till en svensk – uppstår det en kulturkrock?

–  Ja, det är en annorlunda scenkonsttradition tror jag. Fransk, subventionerad teater är mer intellektuell, mer experimentell. Det är mindre underhållning och mer scenkonst och research-betonat. Och ibland mer elitistiskt. Så det är på både gott och ont.

Ett liv utan mycket fritid

Hon arbetar mycket och turnerar regelbundet – ett liv utan särskilt mycket fritid och med en hel del pusslande runt sonen som just har börjat skolan. Sambon är rocktrummis från Göteborg och turnerar också mycket. Är de lediga tillbringar de gärna tid i naturen. Själv tränar Ruth mycket och dansar gärna, både på lokal och hemmavid.

Slutade dricka för sju år sedan

Ruth Vega Fernandez slutade dricka för sju år sedan och lever numera helnyktert. Alkohol kan vara ett enkelt flyktmedel, säger hon, och numera vill hon möta sina känslor och demoner utan undanflykter.

–  Livet blir starkare och jag är mer närvarande så. Det ger en annan inställning till tiden och nuet än om man flyr. Sedan tyckte jag att hade druckit tillräckligt för ett helt liv, tillägger hon och skrattar.

Nu fyller hon 45 och menar att man med åren förhoppningsvis blir en bättre skådespelare. Det är ett yrke som blir mer intressant ju mer man fördjupar kunskapen om sig själv och andra. Har man tur kan man hålla på tills man blir 80–90 år gammal, framhåller hon.

Växer i sin egen röst

–  Man lär sig mer om vem man är och vågar stå i det. Man växer i sin egen röst, förfinar sitt verktyg och skalar förhoppningsvis bort onödiga tricks och masker.

”Jag fick kämpa innan jag sökte till scenskolan, för jag visste att de är väldigt specifika med språket i Frankrike.”