Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Biskop emeritus Lennart Koskinen upplever en stark gudsnärvaro i naturen. I skogen gör sig också hans finska rötter påminda. Nu fyller han 75 år. Bild: Claudio Bresciani

Båtdramat blev vändpunkten i Koskinens liv

Redan från början visste Lennart Koskinen att han inte ville bli en traditionell församlingspräst. Han ville ut och jobba bland folk. Och sina mest andliga stunder har han inte alltid i kyrkan utan i naturen.

Hemma i huset i Nacka står en vacker vit flygel med notblad. Lennart Koskinen tycker mycket om musik men pianist är han inte.

– Nej, nej. Det är min fru Birgitta som spelar. Jag brukar säga att hon spelar och jag tar mig ton.

Och då menar han inte musiktoner utan att han säger vad han tycker. Han har stuckit ut hakan i olika sammanhang sedan han blev känd för sina radioandakter på 1980-talet som han inledde med orden ”God morgon Gud”.

– Jag hade ett personligt tilltal och förde mitt eget lilla samtal med vår herre. Bråkade lite med honom, det borde väl hen klara. Men det gillade inte alla kyrkliga traditionalister. Fast över en miljon andra lyssnade varje morgon.

Politiskt obunden

Han var tidigt liberal i hbtq-frågor och har tagit tydlig ställning mot främlingsfientlighet. En uppmärksammad händelse var då han som biskop i Visby hamnade i öppen konflikt med Sverigedemokraterna under Almedalsveckan 2010.

Politisk har Lennart Koskinen alltid varit men partipolitik är inte riktigt hans grej. Därför höjde många på ögonbrynen då han 2011 gick med i Kristdemokraterna.

– Jag skulle precis avsluta min tjänst som biskop och hade väl lite pensionärsångest. De bjöd in mig att sitta i partistyrelsen, kanske mest som sakkunnig i etikfrågor, men jag hoppade av när mandatperioden tog slut. Jag kände mig mer bekväm med att stå partipolitiskt obunden.

Lennart Koskinen har stuckit ut hakan i olika sammanhang i hela sitt vuxna liv. Han var tidigt liberal i hbtq-frågor och har tagit tydlig ställning mot främlingsfientlighet. Bild: Claudio Bresciani

Att han skulle bli präst var inte självklart. Han växte upp i vad han kallar en krämarfamilj. Föräldrarna drev företag och ingen i familjen hade något kyrkligt eller religiöst intresse.

– Jag var enda manlige arvingen så jag förväntades läsa ekonomi och fortsätta i företaget.

Ingen församlingspräst

Efter ekonomistudierna hemma i Helsingfors fick han jobb på ett stålföretag som utlandsansvarig. Men skulle han satsa sitt liv på detta?

Han hoppade av och tillbringade några månader i ett indiskt kloster. Hans nya vägar ledde så småningom till Uppsala och studier i religionsfilosofi och etik. 1980 disputerade han på en avhandling om Søren Kierkegaard.

– Redan då jag prästvigdes visste jag att jag inte ville bli en traditionell församlingspräst. Jag har mest jobbat med människor som inte alltid är så kyrksamma, bland annat ute på arbetsplatser och som skärgårds-, sjömans- och fjällpräst. Jag vill hellre vara där människorna finns än sitta i kyrkan och vänta på att de ska komma.

Finskan rikare

Det finns stunder då Lennart Koskinen upplever en starkare gudsnärvaro än annars. Dit hör vistelserna i naturen. Det är som om frånvaron av civilisationens brus öppnar själen för något annat och större. I skogen gör sig också hans finska rötter påminda.

– Där börjar jag tänka på finska. Det är ett så mycket rikare naturspråk. Min far var naturmänniska och han visade och lärde mig vad saker heter på finska. Svenskan är ett utmärkt tekniskt och administrativt språk. Finskan är ett känslospråk och ibland saknas motsvarande ord på svenska.

Redan då han prästvigdes visste Lennart Koskinen att han inte ville bli en traditionell församlingspräst. "Jag vill hellre vara där människorna finns än sitta i kyrkan och vänta på att de ska komma", säger han. Bild: Claudio Bresciani

Till Lennart Koskinens naturupplevelser hör också seglingen. Han är uppfödd med båtar och som vuxen har han seglat på nästan alla jordens hav.

– Jag är en båtmänniska i allra högsta grad. Det går inte att vara utan, då håller man sig inte flytande.

Största vändpunkten

En gång höll det på att gå illa. Han var 40 år, hade lite ålderskris och bestämde sig för att segla till ”världens ände”. Men eftersom jorden är rund fick det räcka att ta sig norr om Spetsbergen, så nära nordpolen som isen tillät. Det blåste upp till storm och en jättevåg på Norra ishavet kastade den ensamseglande Koskinen ned i det nollgradiga vattnet. Han tappade medvetandet och vet inte hur länge han låg där.

– Jag svor till och tänkte "om det åtminstone hade hänt på hemvägen i stället". I ren ilska lyckades jag dra mig tillbaka till båten med hjälp av säkerhetslinan och till slut komma upp ur vattnet.

Denna händelse visade sig bli den största vändpunkten i hans liv.

– Rimligtvis borde jag ha dött. Nu gjorde jag inte det så sedan dess lever jag på sätt och vis på övertid. Jag är varje dag tacksam över att vara vid liv och vill utnyttja den tid jag har till att göra något för andra.

Lennart Koskinen

Ålder: Fyller 75 år den 12 november.

Familj: Hustrun Birgitta, sex döttrar och tio barnbarn.

Bor: I Nacka.

Gör: Pensionär efter tiden som biskop i Visby stift. Föreläser, har uppdrag som bollplank åt beslutsfattare, skriver böcker och predikar ibland.

Så firar han födelsedagen: ”Då är jag på väg till en konferens i Azerbajdzjan med nätverket World religious leaders.”

Om att fylla 75: ”Jag påminner mig det gamla talesättet: En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.”

Blir glad av: "Människors engagemang."

Blir arg av: ”Elakhet och svek kan göra mig rasande.”

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.