"Att vara homosexuell var inget man stoltserade med"

Nils Weijdegård har en förmåga att återge händelser och dråpliga situationer med självdistans och glimten i ögat. Som när han innan en operation blev tvättad av en sköterska och satte sig så hårt på stolen att den gick sönder och han fastnade med pungen i sprickan. Eller när han som yngling i Paris slog sig i slang med en homosexuell man men fick panik över att tas för prostituerad och låtsades därför att han var från Holland.

– Jag ville inte skämma ut Sverige. Problemet var bara att mannen var från Sydafrika och började pratade afrikaans med mig. Jag fattade ju ingenting, haha.

Självbild som skavde

Men skrattet fastnar i halsen när han förklarar att tilltaget egentligen hängde ihop med en självbild som skavde.

– Att vara homosexuell var inget som man stoltserade med. Faktum är att jag hade fördomar om homosexuella och tyckte att jag var en paria som bög. Det var ju så samhället såg på oss på den tiden. I dag är det annorlunda. I RFSL har vi arbetat för en vettigare syn på bögar och lesbiska.

Vi träffas i lägenheten på Guldheden i Göteborg. Från vardagsrumsfönstret skymtar Änggårdsbergen och på balkongen vajar en regnbågsflagga i försommarvinden. Aktivism och engagemang har varit följeslagare i Nils Weijdegårds liv. Mötena med FNL-rörelsen blev en ögonöppnare för världens orättvisor. Homokampen däremot dröjde. Länge såg han det som en privatsak.

Nils föddes i Västerås men växte upp i Skåne, Jämtland och Halland. Hans pappa var provinsialläkare och mamman jurist. En trygg och bra barndom, slår han fast. Efter studenten i Varberg gjorde han först värnplikten på I 15 i Borås innan han började studera litteratur och historia i Lund. Nils förstod redan i tidiga tonåren att han var homosexuell, men lade locket på.

– Det jag hade läst om homosexuella var att de var kriminella. Jag hade inga förebilder. Jo, Karin Boye, men hon tog ju livet av sig.

Känslorna kom ikapp honom när han började på universitetet.

– Jag hade läst den franske homosexuelle författaren Jean Genet och Paris lockade. Så jag slutade plugga, jobbade ihop pengar på posten och drog sedan till Paris i två månader.

Nytt liv öppnade sig

Det var i början av 1960-talet och ett helt nytt liv öppnade sig.

– Det var ett friare liv utan krav i Paris. Jag fick kontakt med andra homosexuella och hade min första romans. Det var en positiv upplevelse.

Tillbaka i Lund återupptog han studierna. Det gick sisådär. Det var en tid präglad av diverse kärleksaffärer och tentamensskräck och Nils kände sig allt annat än lyckad.

– Homo och utan pengar! Jag gjorde inte succé någonstans.

Vändpunkten kom när han 1966 fick ett lärarvikariat på Sunderby folkhögskola i Luleå

– Där fick jag ett självförtroende som jag inte hade haft innan. Att undervisa vuxna gav mig en kick.

Upptäckte socialismen

I Lund tenterade han sedan av kurserna som han hade missat. Han upptäckte socialismen och engagerade sig i FNL-rörelsen och senare i VPK. Spelade studentteater och åkte till Båstad och demonstrerade i samband med tennismatchen mellan Rhodesia och Sverige. 1969 gick flyttlasset återigen till Luleå och Sunderby och ett nytt lärarvikariat.

– Jag blev kvar i Luleå ända till 1981.

Under en period, då han var ledig och pluggade i Uppsala för att få sin lärarexamen, kom han i kontakt med RFSL.

– Då talades det nästan aldrig om homosexualitet. I de politiska sammanhang där jag var aktiv var det en ickefråga. Men RFSL öppnade något hos mig, så när jag kom tillbaka till skolan var jag öppen och arrangerade en temadag på ämnet.

Till Göteborg flyttade han 1981 när han fick jobb som lärare på en högstadieskola i Partille. Då var han engagerad i RFSL och Gayradion. I Partille trodde han att ingen kände till hans läggning och var nöjd med det tills några elever kommenterade att de hade hört honom i en av RFSL:s närradiosändningar.

– Jag låtsades som att jag inte förstod någonting. Men när några elever senare skrek bögjävel åt mig i korridoren blev jag alldeles kall. Så där får de inte skrika, tänkte jag och tog över lektionen från en kollega. "Bög är jag men ingen jävel", förklarade jag. En flicka sade att homosexualitet bara var en naturlig variation. Kan du tänka dig! Så bra sagt! Efter det blev det lugnare och jag fick bättre kontakt med eleverna.

Ville bli journalist

Att bli lärare var ingen dröm som gick i uppfyllelse. Egentligen ville han bli journalist, men tyckte att arbetsvillkoren verkade för osäkra och konkurrensen om jobben var hård. I stället blev det i homokampen som han vässade pennan. Mellan 1989-1999 var han en av frontfigurerna för RFSL:s tidning Kom ut!

– Det var min plattform. Jag ville visa att homosexuella är som vilka som helst, att vi gör bra och viktiga saker som alla andra. Till exempel skrev jag om en homokille som deltog i den svenska bataljonen som upprätthöll ordningen i Bosnien under Jugoslavienkriget. Det var där jag drev kampen. Aldrig i skolan, berättar han och nämner samtidigt att han är tacksam gentemot tidningens nu avlidne chefredaktör Greger Enman som gav honom chansen.

Nils sneglar på klockan. Det är sen eftermiddag. Om en stund ska han hämta Sigge, en tre år gammal foxterrier som han passar några timmar varje dag och som är hans stora kärlek. Kärleksrelationerna har i övrigt kommit och gått genom åren. En gång försökte han sig på sambolivet.

– Lyckan varade inte länge. Det var skönt när det var över. Vi hade olika viljor och att anpassa mig tyckte jag var jobbigt. I dag är jag nöjd med att vara singel. Jag är nog inte så lätt att leva med.

Hur ska födelsedagen firas?

Nils slår ifrån sig alla tankar på firande med både händerna.

– Det är inget att fira. När jag fyllde 70 hade jag kalas, men inte nu. Det är förfärligt att bli så här gammal. Det här blir väl min dödsruna.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com