Att våga vandra med döden vid sin sida

Hon drar efter andan varje gång hon går in i ett rum där någon skall dö. Tar i handtaget, stannar upp, samlar sig några sekunder, allt för att kunna vara närvarande. Precis på samma sätt som när hon arbetade som barnmorska och skulle hjälpa till att ta emot ett nytt liv.

Petra Hellberg har arbetat många år inom vården. Nu arbetar hon nattetid som sjuksköterska på Bräcke Diakonis hospice Helhetsvården i Göteborg. Hon har länge känt lust till det egna skrivandet och på senare år har det kreativa skrivandet fungerat som en terapi. Så kom det sig att materialet sakta växte, liksom tanken på att det hela skulle kunna bli en bok. Nu har hon gett ut den själv på ett hybridförlag och hoppas att den kan bidra till att människor som arbetar inom vården eller personer som drabbats av närståendes död, skall finna tröst och stöd i texterna.

– Med boken vill jag visa hur döden ser ut. Just för att vi ska våga prata om den. För det är fortfarande så laddat att närma sig och det kräver så mycket energi för alla som håller den ifrån sig, menar Petra Hellberg.

Ett trauma som präglat hennes liv

Hon vet vad hon talar om. När hon var 14 år dog hennes mamma i samband med en förlossning. Det föll sig inte så att det fångades upp och omfamnades för tonåringen Petra, som inte fick så bra hjälp med att bearbeta det hela. Ett trauma som präglat hennes liv och avspeglas i hennes yrkesval. En del av det här finns att läsa om i hennes bok. Där blandas insprängda dikter med berättelser om hennes egna döda; mamma, pappa och mormor. Liksom avklädda skildringar om hur dödsprocessen kan se ut.

– Jag har skrivit väldigt intuitivt och låtit mitt undermedvetna tala. Samtidigt som jag i andra texter skildrar min upplevelse av att göra det jag gör i mitt arbete. En del texter kan vara brutalt nakna och kanske inte skall läsas av människor som är mitt i en akut sorg, säger Petra Hellberg som med boken också vill synliggöra sitt och sina kollegers speciella värv, just för att skapa förståelse för arbetsgrupper inom palliativ vård, men också för att sprida kunskap till vårdutbildningar på teman som sorg och död.

Bild: AnnaCarin Isaksson

1/2

Blir lätt förundrad

När hon tittar tillbaka på sitt yrkesliv blir hon lätt förundrad. Först sjuksköterska inom cancervården. Sedan utbildade hon sig till barnmorska och såg meningen med att hjälpa fram små liv. Nästa steg tog henne till hospice och det är här hon vill vara resten av sitt yrkesliv. Det är ett arbete som innehåller många olika delar.

– Det kan handla om att smörja någons kropp, att hålla handen, beställa fotvård, lyssna, sätta in läkemedel, skämta eller att enbart finnas i rummet. Gästen som är inlagd är självklart huvudpersonen. Den bestämmer när det är dags att äta eller om hen vill röka eller dricka ett glas vin. Förtroendena kommer när man håller på att pyssla med gästerna. Då handlar det om att bara vara där. Det är jag och mina kollegor bra på, säger Petra Hellberg som tillägger att även de närstående kan behöva kärlek, omsorg och stöd.

Därför är tillit ett grundläggande ord i arbetet på hospice. Uppstår det, går det lättare att hjälpa, menar Petra Hellberg och fortsätter:

– Det finns gäster som själva inte går med på att detta är slutet eller accepterar att det är så illa som det är. Dödsångest kan ta sig skepnaden av förnekelse. En slags strategi där man vill upp till varje pris och även om det inte funkar i dag så vill jag i alla fall ha ett träningsprogram för morgondagen. Andra hamnar i total slutenhet, i form av en tystnad. Eller oro som kan ta sig i uttryck av rena ångestattacker. Men då har vi ett ess i rockärmen som heter läkemedel. Jag är jätteglad över att det finns för det är inte alltid samtal som gäller. Det är en slags myt att döende vill hålla i handen och hålla ut, menar Petra Hellberg.

Tuff start i livet

Hon beskriver det som att hon som liten danades till att bli lyhörd. Hon sammanfattar det hela kort; som att det var en tuff start i livet. Nu finner hon ett helande av att vårda människor i livets slutskede. Även om det finns så klart finns riktigt ledsamma dagar.

– Jag bestämde mig tidigt för att inte lämna jobbet på jobbet. Om det har varit svåra möten, så får det ebba ut och klinga av i stället. Vi som arbetar på hospice pratar mycket med varandra. Min bästa egenhjälp är kalla havsbad. Det fungerar nästan alltid som en omstart.

Ett annat bra sätt för egen bearbetning är skrivandet. Det tänker hon fortsätta med. Kanske nästa bok kommer handla mer om hennes eget liv. Men innan dess skall hon försöka prångla ut sin bok. Hela 113 exemplar sålde hon de första dagarna. Nu handlar det om att ringa upp vårdutbildningar och sälja in sig och försöka komma ut och prata om boken.

– Det är både utmanande och spännande att försöka sälja in sig själv. Men det är roligt, särskilt dagar då jag får fin respons.

TEXT

Agneta Slonawski

livsstil@gp.se