Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Att dö med en fröpåse i handen

Prästen Tomas Sjödin funderar kring det faktum att näthandeln av trädgårdsprodukter har ökat dramatiskt under det senaste året. ”Jag blir glad när jag hör det och undrar om vi ser inledningen till en ny grön våg. Många har rört sig längre in i något ursprungligt och nedärvt som människor i alla tider gjort: att så och skörda”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En kall och vacker vårsöndag hölls det tacksägelse i kyrkan över en man som nyligen avlidit. Jag kände inte igen hans namn men förstod av prästens ord att han varit en osjälvisk människa med ett rikt och varmt inre liv. När kroppen börjar ge upp skiner ofta mer av insidan fram: ömheten, kärleken, djupen. En av de saker som sades om mannen var att han hade fallit död ner när han som bäst arbetade i sin trädgård, att han dog med en fröpåse i handen.

Jag lufsade hemåt i det skarpa marsljuset och frågade mig själv om man kan dö på ett bättre sätt än så? I sin egen trädgård. Under påtandet i den mörka jorden och med en fröpåse i handen.

Fröpåsar är inte stora, 8 x 10 centimeter ungefär, ändå är det något hoppfullt med dem. Fröer är framtiden i miniatyr. Jag hörde i radion att näthandeln av trädgårdsprodukter är en av de branscher som vuxit mest under detta konstiga år. Åtskilliga handlare sägs redan ha slut på många av våra mest älskade lökar, knölar och, inte minst, fröer. Fröföretagarna drunknar i beställningar. En del har fått stänga tillfälligt för att hinna ikapp. Jag blir glad när jag hör det och undrar om vi ser inledningen till en ny grön våg, en rörelse i riktning mot de odlingsbara kvadratmeter som omger våra hus? Men visst, en del nyvunna odlingsentusiaster kommer säkert med tiden att återgå till ett liv där pallkragarna inte längre hinns med, till sist bara skapar dåligt samvete, tas bort och eldas upp. Där de stod blir det en lättskött gräsmatta igen. Men inte hos alla. Många har rört sig längre in i något ursprungligt och nedärvt som människor i alla tider gjort: att så och skörda. De första yrken som nämns i Bibelns inledningskapitel är att Kain var herde och Abel brukade jorden. Och vi kommer efter, i en lång, obruten kedja. Att göra en liten fåra med en pinne och peta ner frön, ett efter ett, är en urgammal och hoppfull handling.

Jag har en förpackning med solrosfrön på mitt arbetsbord när jag skriver detta. Tanken svindlar när jag visualiserar hur innehållet i denna lilla papperspåse under de kommande månaderna skall omvandlas till ett fält av ståtliga solrosor. Två, kanske tre meter höga. Växtkraften i ett frö vet nästan inga gränser. Och trots att jag inser att det är naivt så tänker jag att om man kunde se Sverige från ovan denna vår, så skulle man få beskåda ett land där tradiga gräsmattor krymper och prunkande rabatter och frodiga grönsaksland i stället breder ut sig och färglägger bilden. Och finge jag drömma fritt om framtiden, så drömmer jag om att denna rörelse mot odling av de egna grönsakerna, sådd och omplantering av blommor i balkonglådor, drivhus och rabatter inte bara skulle bli ännu en tillfällig trend utan vägen tillbaka till ett skonsammare och mer hållbart sätt att leva. Ett liv där vi får känna den tröst som frigörs när man sår ett frö, och att kanske någon av oss – om den nåden ges oss – får dö en gång med en fröpåse i handen.