Det är min födelsedag idag. Nummer 63 i ordningen. Jag är född på Sollefteå sjukhus några mil från mitt föräldrahem i Kramfors. Det föds inga barn där längre. Det blev en stor medial händelse när förlossningsavdelningen på sjukhuset lades ned i slutet av januari 2017. När förslaget om nedläggning, ett par år tidigare, kom utlöste det en vrede som fick tiotusentals ådalingar att demonstrera i Kramfors och Härnösand och senare att organisera sig i en ockupation av sjukhuset. Man ska inte reta ådalsfolket i onödan, det har historien lärt oss. Ockupationen pågick i fysisk form fram till pandemin då den gick över till att bli digital. Jag har suttit i sjukhusentrén och samtalat med några av ockupanterna och förstått att detta inte bara handlade om vrede utan också om maktlöshet och sorg.
På samma sjukhus dog båda mina föräldrar med många års mellanrum. I alla år sedan jag flyttade söderut har jag tillsammans med de mina åkt längs Ångermanälven till Sollefteå, så även denna sommar. Uppåt på den norra sidan och tillbaka till Kramfors igen längs den södra. Det är en närmast bedövande vacker väg. I sommar slog det mig med en särskild tyngd att jag nu är i den ålder min pappa var när han dog. Han blev bara 64 år och jag bär ännu med mig knivskarpa minnen av vårt sista möte. Jag höll fram ett foto av vår nyfödde son, John. Jag var stolt, men pappa för svag för att titta på bilden då och sa att han skulle göra det senare. Senare kom aldrig. Den flämtande livslågan blåstes ut. Jag har sedan dess saknat samtalen med min pappa. Han var den mest icke-märkvärdiga människa jag känt. Han var ovanligt vanlig och därmed ganska unik. Det vi hann med i våra samtal handlade mest om ekonomi, vägval och drömmar om framtiden. Vi fick aldrig prata om hur det blev. Om livets gång. Jag hade behövt det. Pappa var mitt ankare, inte den som hade mycket att säga om allt, men en som visste mycket om hur det är att leva, i både storm och stiltje.
På ett sätt är detta inget att skriva om, alla mister vi våra föräldrar. Eller så är om just sådant vi ska skriva och prata, sådant som alla möter och måste möta. Det är så vi kan bli varandras ankare. Jag använder ordet ”ankare” därför att jag nyligen läste följande rader av den norske diktaren Tryggve Skaug: ”Klart att du ska vara mitt ankare, vem vill ha ett ankare som inte vet hur det ser ut på botten”. När jag läste orden tänkte jag att det är en av de bästa sammanfattningar jag läst av vad kristen tro djupast sett handlar om: Gud föll ner i människohavets djup och vet därför hur det ser ut på vår botten. Men det är också en viskning om var tröst oss människor emellan finns att hämta. Någon har varit där, dit jag fruktar för att komma. Någon vet hur det ser ut under ytan. Kan vi inte ge varandra något annat så kan vi i alla fall ge varandra vår botten.
