Arash skrev boken om att bli svenskast på Tjörn

Egentligen skulle han bara packa ihop de barndomsprylar han ville ha kvar, men blev sittande en hel helg med en bananlåda dagböcker från åttio- och nittiotalet.

– Pappa skulle flytta och sa ”jag slänger all din skit om du inte kommer och hämtar den”.

Både grät och skrattade

Arash Sanari ler en aning och berättar sedan om hur han både grät och skrattade när han bläddrade igenom de bortglömda dagböckerna tillhörande honom och hans pappa.

– Jag kände direkt att jag måste göra något av det. Kanske en present till pappas 70-årsdag, en sammanfattning? Eller krönikor i någon tidning?

Det blev i stället en bok: "Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn".

För det var på Tjörn Arash växte upp. Efter ett stopp i Laxå och en kortare period i Stenungsund, där Arash blev placerad i en skolklass med endast flyktingbarn, inledde hans pappa det som Arash i efterhand kallar Projekt Svensk. En del i det var att bosätta sig på en plats utan invandrare.

– I Stenungsund krävde mina föräldrar att jag skulle få göra ett språktest. Jag hade redan lärt mig mycket svenska i Laxå och de ville att jag skulle gå i en svensk klass. Men de fick nej – och det var då vi flyttade till Tjörn...

Period av ensamhet

Den första tiden på den västkustska ön var dock svår. Av klasskamrater fick Arash höra att ”jag får inte leka med dig” och en period av ensamhet följde.

I boken beskriver han hur helgerna bestod i att åka buss till Stenungsund för att köpa favoritmellanmålet Risifrutti.

– Jag kände mig hemma där.

Återigen med ett svagt leende lägger Arash till:

– Jag kunde heller inte komma åt Risifrutti på närmare håll. Utflykten tog tre-fyra timmar, inklusive mitt andaktsfulla ätande. Men jag hade ändå inget annat att göra.

Han funderar lite innan han fortsätter:

– Det är en egenhet jag har, att jag kan tänka tillbaka på lite karga saker med glädje. Jag känner ingen olust när jag tänker på det – men det låter ju mörkt och innehåller utanförskap.

Så småningom började Arash trots allt få vänner och blev, som han uttrycker det, Tjörnbo.

Hemma fortsatte pappa Jamshid Projekt Svensk. Han ägnade månader åt att få till det här med lördagsgodis, inskaffade boken "Sju sorters kakor" – eftersom det verkade så populärt i Sverige att baka – och försökte få familjen att se storheten i vintersport.

– Pappa gillar friluftsmentaliteten och tyckte att det fanns mycket vi kunde ta till oss. Uttrycket friskt väder lärde han sig snabbt. Men den svenska julmaten var svårare att tycka om.

Fondue ersatte julbordet

Julfirandet blev slutligen en kompromiss. Betydelsen av traditioner var ytterligare något Arash pappa snappat upp, så familjen Sanari såg på Kalle som alla andra – men åt fondue i stället för julbord.

– Vi la till lite vörtbröd och annat svenskt, fortsätter Arash med ett snett leende.

Men samtidigt som Arash, som till en början varit missnöjd med livet på Tjörn, kände sig allt mer hemma gjorde hans pappa, som kommit till ön som en glad man, motsatt resa. Det kunde Arash tydligt se i de gamla dagböckerna.

– Som barn fattade jag inte varför pappa inte jobbade. Jag förstod inte varför han inte hade vänner. Jag kände mig ju som alla andra efter ett tag, men jag har insett i efterhand vilken skillnad det var för honom.

Inga nära vänner

Pappa Jamshid arbetade aldrig som kemiingenjör igen och han fick inte några nära vänner på Tjörn.

– Jag blir ledsen när jag tänker på det, han offrade sig på sätt och vis, säger Arash dröjande. Men pappa tycker inte att det stämmer, för honom var det självklart – det var hans jobb som förälder.

Målet var att Arash och lillasyster skulle assimileras i samhället, och i slutänden blev det så som pappa Jamshid hoppats på.

– Vid releasefesten för min bok fick pappa stående ovationer. Jag skriver om många smärtsamma saker – även fast jag främst ser boken som rolig och underhållande – men pappa tog det väldigt bra.

Knäckebröd i packningen

När Arash frågade sin pappa ”hur många procent svensk skulle du säga att jag är i dag?” blev svaret 90 procent.

– Jag förvånades över den höga siffran. Folk undrar konstant ”var kommer du ifrån?”, då känns det inte som om man är 90 procent svensk. Men det är nog så. Det märks särskilt när jag reser utomlands – jag känner mig aldrig så svensk som då.

Med ett skratt lägger Arash till:

– Jag tar med knäckebröd till Florida. Och nuförtiden svarar jag Västkusten när någon frågar var jag kommer ifrån.

Lina Norman

livsstil@gp.se