Konstnären, Annica Stiernlöf, kan knappt räkna upp hur många gånger hon flyttat sedan hon såg dagen i Göteborg för drygt 70 år sedan. Bara med hennes man som var utrikeskorrespondent och diplomat har flyttlassen bland annat gått till Tyskland, England, Ryssland och Sydkorea.
Var hon än har bott har hon alltid arbetat med konst.
Annica har genom åren utryckt sig i många olika tekniker, allt från tavlor och freskomålningar till skulpturer i brons och gobelänger. Inspirationen har hon ofta fått av landet hon bott i, de sociala förhållanden, politiska situationer och människor hon mötte. Många av hennes verk är engagerade och känslomässigt laddade.
– När vi bodde i Moskva under kalla kriget träffade jag många dissidenter och konstnärer som hade det svårt. Efter att ha lyssnat på deras livshistorier gjorde jag en serie gobelänger om deras liv och om hur tufft det var för dem att överleva i Sovjetunion på den tiden, berättar hon och visar en vävnad på ett par med tunga axlar och sänkta huvuden som sitter bland ruiner och delar på en bit bröd.
Numera skapar hon mest skulpturer i handformat papper.
– Papper är verkligen min passion, det är ett fantastiskt material att arbeta med, man kan forma det hur man vill, färga pappersmassan eller tillföra torrt pigment på de fortfarande blöta papperet, säger hon samtidigt som hon visar hur hon framställer sitt papper.
I en stor hink har hon blandat pappersmassa med bomulls- och linfiber, den ska sedan hällas i en ram, pressas, formas och torkas.
Den tunga handpressen har följt henne under alla flyttar. Det har blivit många utställningar på vägen och hennes papperskonst finns idag i museer och privata samlingar i en rad länder.
Annica visar olika konstverk i sin källarateljé, men skulpturen som automatiskt drar till sig min blick är en rosa flickklänningen som står på en hög låda mitt på golvet.
– Det är det sorgligaste av alla verk jag gjort, hennes annars så glada ögon får plötsligt ett djupt allvar när hon börjar berätta historien om den rosa klänningen.
På 90-talet bodde hon med sin man i Sankt Petersburg, en dag när hon var ensam hemma såg hon ett nyhetsprogram om kriget i Bosnien som då pågick.
– Jag såg en scen jag aldrig kommer att glömma. Man fick se hur en krypskytt sköt från ett tak på kvinnor och barn som hämtade vatten i en tank på ett litet torg i Sarajevo. Jag blev så oerhört ledsen och för att “lyfta på locket” så gjorde jag den här rosa flickklänningen.
Med den vackra klänningen har hon skapat ett starkt verk, som man nästan har svårt att titta på. Klänningen har puffärmar och hålls upp av tulpaner men på framsidan ser man ett litet skotthål nära hjärtat och när man går runt skulpturen ser man att ryggsidan är borta och kvar är bara svartnade trasor som visar på skottets effekt.
– För att stå ut själv och för andra som ser på den, har jag placerat tulpaner i kjortelfållen. Verket har stått på riktig jord när jag haft det utställt, för att visa på naturens styrka och på lite hopp i krigets fasa.
När Annica för någon månad sedan fick höra talas om ett nytt museum i Sarajevo, som handlar om folkmord och brott mot mänskligheten under kriget i Bosnien och Hercegovina, skrev hon ett brev till museet och berättade om sin skulptur. Ledningen bestämde snabbt att den rosa klänningen skulle få en egen plats i den delen av museet där man tar upp barnens situation under krig.
– Den här skulpturen som heter Sarajevo har alltid väckt starka känslor när jag visat den på utställningar och den har varit svår att placera, just för att temat är så svårt att ta in. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för den än på just det här museet.
Fakta: Annica Stiernlöf
Ålder: 75 år.
Bor: villa i Falkenberg och lägenhet i Göteborg.
Yrke: konstnär.
Familj: maken Sture, en son i Nordkorea, en dotter i Taiwan och fem barnbarn.
Fritidsintressen: spelar ukulele i Göteborgs ukuleleklubb och promenerar.
Mitt motto: “Art is a guarantee of sanity” som Louise Bourgeois sa.
För mer info: www.stiernlof.se
