Jag är i Indonesien och sitter bland en handfull människor i havet. Alla är tysta och tittar mot horisonten, rakt in i en mjukt orange solnedgång. Ibland tror jag att det här en är av anledningarna som folk säger sig vågsurfa, bara för att få sitta här, mitt i havets ljumma vatten i det här löjligt vackra ljuset. Men det är inte solen vi tittar på. Vi väntar. På den perfekta vågen. På att våga ta den.
Vågsurfing är speciellt. Det är så enkelt att det är svårt att beskriva, såsom många enkla ting är. Det är bara du och en bräda och havet. Du lär dig att läsa vågor, hur kroppen fungerar på ett rörligt underlag och hur man ska åka på brädan, liksom att gå på vattnet. Vågsurfing är likt yoga på det sättet att ju mer man försöker, spänner sig och tar i desto sämre går det. Hemligheten i yoga handlar inte om att anstränga sig mer. Det handlar om att släppa taget. Man slappnar av in i en position snarare än att pressa sig in i den. Samma hemlighet gäller för så mycket mer i livet. En annan favoritsport, fridykning, handlar nästan bara om att släppa taget. Släppa taget om att vilja andas, släppa alla spänningar i kroppen. Släppa taget om alla tankar och bara tillåta fridyket att hända.
Jag har hållit på med vågsurfing i nästan sju år, men är fortfarande med skräckblandad förtjusning fascinerad över vågornas kraft. Jag är så van att vara under ytan. Livet ovan ytan bland vågorna är helt annorlunda. Det är lätt att tro att man måste ta i mer, lära mer och skaffa sig mer av något när man vill bli bättre. Men kanske handlar det om motsatsen, att släppa taget mer. Vad behöver du släppa taget om som håller dig tillbaks?
Ena stunden är allt lugnt. Spegelblankt vatten, små vågor som rullar in och erbjuder oändliga möjligheter. Så kommer den. En enorm våg. Några surfare längre ut försöker ta den, men hänger inte med. Den närmar sig mig, som en gåva. Så jag vänder brädan in mot stranden och börjar paddla med armarna, utan att titta bakåt. Paddlar, paddlar, paddlar, sneglar bakåt och hör hur vågen brusande börjar bryta. Jag vet att det egentligen är för sent, men optimismen lämnar mig inte. När jag tittar framåt har vågens topp skymt solen bakom och den reser sig som en enorm skugga bakom mig. Monstervåg, hinner jag tänka och sedan byts det tidigare lugnet på ytan mot ett öronbedövande brus, starkt vatten som tumultartat tar tag i mig, snurrar mig ner och runt under ytan och drar mitt hår bakåt och brädan framåt i benet samtidigt som jag håller upp armarna för att skydda huvudet. Jag blundar, slappnar av, håller andan och väntar på att flyta upp till ytan igen. Några sekunder senare är allt lugnt igen. Jag är uppe på ytan i den normala världen. Havet rinner ur näsan och ögonen. För att lyckas ta nästa våg måste jag släppa allt som hänt och paddla igen på nästa monstervåg.
