Andreas hittade sig själv – och fann ett kall i att hjälpa andra

Allt såg svart ut. Han kände sig intryckt i ett hörn. Drivkraften som alltid funnits där var borta. Det som börjat med en arbetsskada utvecklades snabbt till något större och mer svårhanterligt.

– Jag jobbade i säkerhetsbranschen, förklarar Andreas Andersson. Det var 2013 och min bröstmuskel slogs av vid ett ingripande på Avenyn. Det blev sedan inte så enkelt som jag trodde att komma tillbaka, och mycket krånglade med Försäkringskassan.

Började må dåligt psykiskt

Andreas gör en kort paus innan han berättar att det hela ledde till att han började må dåligt psykiskt. I nästa andetag konstaterar han att han nog egentligen mått lite dåligt hela livet.

– Fast jag har inte vetat om det, säger han med ett snett leende.

Det pratas ofta om att alla har en ryggsäck att bära på. När Andreas till slut sökte hjälp – ”Jag hade ingen plan, ingenstans att ta vägen. Jag höll på att bli tokig, kändes det som” – insåg han hur mycket han genom livet tryckt undan.

– Att söka hjälp är det bästa jag har gjort. Ensam är inte stark. Jag hittade en fantastisk psykolog – det visade sig också att jag drabbats av depression. Det kändes så skönt att få ventilera, lära sig saker och förstå det liv jag haft. Jag har alltid känt mig lite utanför. Jag har aldrig varit med i grupper. Jag spelade hockey när jag var yngre men kände inte att jag passade in där heller. Jag har fått kämpa och det är tufft att alltid känna sig utanför. Men i grunden handlar det ju om min egen självkänsla.

Andreas tystnar återigen men fortsätter snart:

– Mina föräldrar är fantastiska och har hjälpt mig mycket. Men som barn ville jag inte lägga över mitt dåliga mående på dem. Jag hade ångest när jag skulle gå till skolan, men jag berättade inte det.

Tog klivet för fyra år sedan

Psykologen som Andreas vände sig till hjälpte honom även att hitta motivation till att byta bana och börja studera, vilket ledde till att han bestämde sig för att utbilda sig till socialpedagog. 2016 tog han klivet och påbörjade en tvåårig yrkesutbildning.

– Psykologen fick mig att tro på mig själv, säger Andreas. Men jag hade varit borta ett bra tag, det var en startsträcka bara att komma igång med livet igen.

Även utbildningen blev lite som terapi och Andreas började tänka framåt, han återfann den förlorade drivkraften.

– En av lärarna vi hade kom från en dysfunktionell familj, berättar Andreas. Först tänkte jag ”hon kan väl inte stå där framme”, men sedan började jag i stället tänka ”jag ska bli som hon”. Hon är min mentor nu.

Jobbar som samtalscoach

Det Andreas gör i dag är att han arbetar som samtalscoach – han föreläser och erbjuder individuella samtal. Efter avslutad utbildning föll allt på plats, som han själv uttrycker det.

– Jag vaknade mitt i natten och skrev ned min affärsidé. Jag tänkte ”jag kör på nu”. Jag brinner så mycket för det här. Jag älskar att möta nya människor och jag vet att det här är något jag kan – även om man så klart alltid kan utvecklas. Det är viktigt att våga vara öppen och berätta om att man mått dåligt. Min dröm är att även starta samtalsgrupper.

Bild: Anna Edlund

1/3

Bag of Life, namnet på Andreas företag, syftar så klart på tidigare nämnda ryggsäck – den vi alla bär på.

– Man kan fylla på och ta bort olika saker. Men det viktigaste är att tro på sig själv. Det finns en väg ut, om man vill och har motivationen.

Viktigt med kunskap

Andreas, som har sitt kontor på företagshotellet Huscentrum i Falkenberg, förklarar att han i sitt arbete möter en mängd olika typer av människor – idrottare, pensionärer, sjukskrivna.

– Jag föreläser även för chefer. Psykisk ohälsa förekommer överallt, folk drabbas av utbrändhet – hur bemöter man de här personerna? Det är viktigt med kunskap.

Andreas var 20 år när han flyttade hemifrån för att spela hockey. På väggen bakom honom hänger en hockeyklubba, modell mindre – den allra första.

– Det är inte lätt att flytta 150 mil från sina föräldrar, konstaterar han. Jag var vilsen och flydde hela tiden – kände jag mig inte trygg, då stack jag.

"Snäll mot mig själv"

Han funderar lite och lägger sedan till:

– Jag förstod aldrig att jag mådde så dåligt. Men jag har hittat mig själv nu, min identitet. Jag är inte väktaren, inte hockeyspelaren – jag är Andreas. Och jag är snäll mot mig själv. Det som hände blev en vändpunkt i livet. Men det ska inte behöva gå så långt, tänker jag. Jag jobbar för ett öppnare samhälle som förstår människan. Det där vattenglaset man brukar prata om – till slut kan det rinna över. Vissa klarar att fylla på mycket, andra lite.

Lina Norman

livsstil@gp.se