Andreas har lärt sig att det aldrig är för sent att byta kurs

Det går inte en dag utan att Andreas Berne blickar ut över havet, och han minns tydligt stunden när han förstod att ett professionellt sjöliv inte behövde vara någon utopi.

– Värnplikten på skolfartyget HMS Gladan gick mot sitt slut, och jag var jag inställd på att försöka ta mig in på Handelshögskolan – jag hade ganska lätt för siffror och tänkte att efter Handels skulle man nog kunna skaffa sig ett anständigt jobb.

Då frågade Gladans fartygschef:

– Varför ska du inte fortsätta att segla?

– Det kan man ju inte göra hela livet, sa jag.

– Kan man inte?

– Men, tänk om man en dag kommer fram till att man inte längre vill…

– Ja, den dagen får man väl byta kurs. Det är aldrig för sent att byta kurs.

Sedan berättade fartygschefen att han själv med jämna mellanrum satte sig ner och funderade över var han befann sig i livet. Trivdes han med situationen? Sökte han en ny inriktning? Vad ville han gärna hinna med?

– Det där gjorde starkt intryck på mig. Det fick mig att våga, och inse att livet inte är fullt så allvarligt som man kanske ofta gärna vill tro.

Och det var just leken som förde den nyfikne Långedragsgrabben till sina första turer ut i Göteborgs södra skärgård. Hela sommarlov förflöt tillsammans med bästa kompisen Johan och hans GKSS-eka.

– Morsan fixade picknick-korg med varm choklad och bullar, och så gav vi oss iväg - gick i land på små holmar och byggde kojor som vi sedan återvände till.

Så en dag bestämde sig pappa Lars att tillsammans med en god vän försöka rusta upp en gammal sargad segelkanot.

– Jag tror ärligt talat att det mesta behövde bytas…

Eget renoveringsobjekt

Den smidiga och billiga segelkanoten blev populär på 20-, 30- och 40-talen, men stod några decennier senare inte längre särskilt högt i kurs och parallellt med att Andreas själv getts allt större ansvar på Svenska Kryssarklubbens seglarskola slog han till på ett eget renoveringsobjekt: segelkanoten ”Thalatta” – det grekiska ordet för hav.

Fartygschefens ord hade fått fäste och efter muck från HMS Gladan var det Sjöbefälsskolan – inte Handels – som fick ta emot Andreas ansökningshandlingar.

Med en examen på fickan följde tre långa åtaganden som alla lämnat outplånliga minnen i den här sjömannens loggbok:

# ”1999 gjorde jag första resan med Öckerögymnasiets seglande skolfartyg T/S Gunilla, sedan var jag där till och från i tolv år. Det var fantastiskt att jobba med ungdomarna ombord. Flera av dem umgås jag med fortfarande.”

# Ostindiefararen Götheborgs resa till Kina var på många sätt ett väldigt speciellt projekt. Att hösten 2005 få segla iväg med ett så stort träfartyg, byggt helt enligt 1700-talets arbetsmetoder, var en helt otrolig erfarenhet. Dessutom träffade jag min blivande fru Cecilia ombord.”

# ”Den tremastade norska fullriggaren Christian Radich är nog det roligaste fartyg man kan tänka sig. Otroligt vackert, välseglande och med en fantastisk historia – till exempel känt från Onedinlinjen. Jag mönstrade på i årsskiftet 2011/2012 och blev kvar till 2017.”

– Det som fick mig att sluta var att jag måste ha balans i tillvaron. Att vara ute och jobba till sjöss ger otroligt mycket; upplevelser, möten, kärleken till havet, men det kostar också när man är i en parrelation och har barn. Jag kände att nu var jag där – nu var det var dags att gå i land.

Trafiksamordnare

Kontaktnätet aktiverades och efter en del kortare påhugg anställdes han som trafiksamordnare på hamnkontoret.

– Jag ska se till att allt fungerar när fartygen anlöper. Att kajplatsen är ledig med kort väntetid till exempel.

Lusten till egna turer på havet stillas med familjens utflykter i någon av de tre segelkanoterna som ligger vid Kanotföreningens brygga på Saltholmen. Andreas är vald till vice ordförande av de 700 medlemmarna.

Ingen längtan ut igen?

– Jag bär med mig minnen från fantastiska år, men nej –- jag längtar inte dit igen.

Lars Hjertberg

namn@gp.se