Han har gjort ett hundratal dokumentärer, många av dem prisade och älskade. Men Tom Alandh är noga med att framhålla att det inte är något ensamarbete. Utan klippare och fotograf – inga priser, ingen uppmärksamhet.
Tillsammans, som ett lag, bygger de sina berättelser om människor. Det kan vara kända personer som Monica Zetterlund, Lennart "Nacka" Skoglund och Anna Lindh. Eller okända som Pia Sjögren som lämnat missbruk och hemlöshet för ett nytt liv, skildrat i tre filmer. Det kommer en fjärde, den arbetar han på nu.
Det är inte det enda Tom Alandh har i görningen. Just nu har han flera projekt för SVT rullande. Ett om Sveriges Islandsambassadör Håkan Juholt och ett om Mörtfors, en liten ort där Tom tillbringade sina somrar som tonåring.
Alternativ kalender
Till jul kommer en alternativ julkalender, "24 minnesluckor", som består av korta möten med personer från hans tidigare dokumentärer. Kalenderns lucia blir Martina Schaub, hon som föddes med en kromosom för mycket.
– Folk frågar ofta, vad hände med Martina, vad hände med Pia, vad hände med killen som satt på kåken, Kenneth Viken? Och jag har kontakt med de flesta av dem som lever, så det är väldigt lätt för mig att återvända, filma lite nytt och berätta om vad som har hänt sedan senast.
Tom Alandh brukar hålla kontakten med dem han har kommit nära i sitt arbete. Det är en fråga om anständighet, menar han. Men många har också blivit hans vänner, som exempelvis Martina. Somliga av de porträtterade har fått en del törnar i livet. De skildras med respektfullt intresse, man anar ett socialt patos i botten. Men filmerna är långt ifrån några debattinlägg.
– Jag har aldrig haft några ambitioner att förändra världen, inte ens göra den bättre, det får andra journalister som är mer skickade än jag göra.
Enkla betraktelser
Han är ingen grävande reporter på jakt efter det stora avslöjandet. Arbetet drivs av berättarglädjen.
– Tittar man på mina filmer är de ganska enkla betraktelser. De börjar ofta i ett "det var en gång": Det var en gång en liten flicka som hette Martina som hade Downs syndrom och hon var kanske faktiskt en av de lyckligaste människor som jag har träffat i mitt liv. Men nu kanske hon inte mår särskilt bra. Och så berättar man den historien.
Till de dokumentärer som ligger upphovsmannens hjärta närmast hör porträttet på fotbollsprofilen Tord Grip – ” han är en sådan enastående fin man” – och ”Cornelis – dokumentären”. Den senare bygger på det stora arkivmaterial som finns om trubaduren Vreeswijk och för ovanlighetens skull får tittaren klara sig utan Tom Alandhs lugna speakerröst som annars brukar lotsa publiken.
– Den är klippt väldigt associativt i förhållande till Cornelis egna texter. Det är de som leder historien vidare och intervjuerna naturligtvis.
Nästan lycklig
Det senaste alstret var en porträttserie i tre delar om advokaten Leif Silbersky. Den tillkom på förslag av chefen, annars går han oftast på egna idéer. ”Gustaf och Maria – en kärlekshistoria” växte fram ur en tidningsnotis om ett gammalt gift par och ett barmhärtighetsmord. ”Alltid på mors dag – Elitloppet” är den enda film vid sidan av ”Oscar och Greta och huset dom byggde” där Alandh själv medverkar med sin person. Trav är, tillsammans med tennis, ett livslångt intresse. Men pengar är inte vad det handlar om.
– Det finns de som säger att trav har blivit min yoga. Jag ägnar kanske en kvart, tjugo minuter varje dag åt att titta på startlistor. Då är jag onåbar, jag går in i mitt mantra.
Ett rikt liv får han på annat vis genom två barn, sju barnbarn och en vänkrets som har utvidgats genom hans arbete.
– Jag är inte fattig på något vis. Jag är glad – jag är nästan lycklig. Eller, ibland är jag lycklig. Så kan vi uttrycka det.
Tom Alandh
Ålder: Fyller 75 år den 13 juni.
Gör: Journalist och dokumentärfilmare.
Priser i urval: Stora journalistpriset, Guldpennan, Torgny Segerstedts frihetspenna, Lukas Bonniers Stora Journalistpris, Jolo-priset.
Bor: Stockholm.
Familj: Stor.
Så firar jag födelsedagen: Tillsammans med familj och vänner, god mat och dryck.
Om att fylla 75: ”Det är naturligtvis lite vemodigt när man vet att man bara har upploppet kvar och att min bästa tid inte är just nu. Men jag är lyckligt lottad, jag är frisk och kan arbeta, vilket jag gör ganska mycket för tillfället.”
Gör helst på fritiden: ”Jag har sju barnbarn som tycker om att träffa sin morfar så jag umgås mycket med dem.”
Ser på tv: ”Faktaprogram och dokumentärfilmer. Det tillhör jobbet.”
Senast läst: "Lena Anderssons senaste bok ’Sveas son’. Underbar. Den handlar om drömmen om folkhemmet och vad som sedan hände. Alla som bor i Sverige borde läsa den.”
