1976 var den 27-åriga Aino Trosell säker på att hon gjort upp med barndomens Malung för gott. Låt vara att året som socialarbetare slutade i utbrändhet innan någon ens visste vad det var, men nu grenslade hon cykeln vid hemmet i Majorna och styrde mot Arendalsvarvet med lätt sinne.
Över Älvsborgsbron, ett ögonkast ner till höger mot den ännu grönmålade Eriksbergskranen, förbi Rya skog och så bort till grinden vid varvets stora inhägnade område.
– Man sa att det var världens modernaste skeppsvarv och att det behövdes fler svetsare. Vi var ett helt gäng unga kvinnor som snabbutbildades, berättar Aino och fortsätter:
– Kvällsskiften var bäst. Magisk stämning, stor yrkesstolthet, osentimentalt och med gott kamratskap. Jag trivdes jättebra.
Monotont jobb
Men jobbet kunde också bli monotont. Och i den mörka och bullriga miljön kom hörselkåporna att fungera som mycket mer än ett ljudisolerande hörselskydd.
– Jag gick in i min egen värld, och glömde till och med att ta rast ibland. Jag kunde inte hejda tankarna, och skrev små lappar så att jag skulle komma ihåg dem tills jag kom hem. Det var där och då jag blev författare.
Metallarbetaren publicerade en novell, och ett förlag ville ge ut hennes bokmanus, ”Socialsvängen”.
– GP:s kulturchef Bernt Eklund drog paralleller till Sara Lidman, och snart kom GT och sökte upp mig på varvet. Jag fattade ju ingenting, visste egentligen inte vad det innebar att ge ut en bok.
Efter tio år på Arendal lade Aino 1985 ner svetstången för gott. (”Fast jag skulle nog kunna fortfarande. Jag känner att jag har det i mig.”)
– Sedan började det rulla på. Det var egentligen inte särskilt svårt – det är först senare när jag börjat förstå vad det är jag håller på med som det blivit svårt.
Mångfaldigt prisbelönad
Faktum är att den mångfaldigt prisbelönade författaren aldrig ens gått en kurs i romanskrivande.
– Däremot har jag gått flera kurser i hur man skriver filmmanus. Och det finns faktiskt ett filmprojekt som jag fortfarande hoppas en hel del på.
Priserna och utmärkelserna har avlöst varandra. Det ena finare än det andra.
– Fast utan stipendierna hade det nog ändå inte funkat. Min målsättning var att jag skulle tjäna lika mycket som en svetsare, men så har det ärligt talat sällan blivit.
Ständigt sugen på att skriva
Drivkraften att skriva har ändå fått ständig näring. Då spelar det mindre roll hur många födelsedagar man firat.
– När jag fyllde 65 provade jag faktiskt att försöka låta bli att skriva. Det höll i en vecka…Vad tomt del blev – jag måste bara fortsätta.
Titel nummer 26 ”Gränsmark” kom redan i höstas. Ännu en bok där Ainos låtsas-lillasyster Siv Dahlin driver historien.
– Vad det är för genre? Jag tycker slow-crime låter rätt bra.
Siv Dahlin har tagit ett vikariat som lantbrevbärare i Finnmarken. En trakt författaren känner utan och innan. Inte bara från sin 17 första år i livet, utan även under 20 år som etablerad författare.
– Och det finska namnet Aino fick jag för att pappa ville slå vakt om våra finska rötter, även om de ligger många generationer tillbaka.
Författarens bok nummer 27 ”Varvsslammer” är av en helt annan karaktär. Typiskt Trosell som under årens lopp djärvt kastat sig ut i olika riktningar: deckare, dramatik, barnböcker, noveller, långfilmsmanus, brukspoesi. ”Fast någon fackbok har jag visst inte skrivit.”
Bidrag till Göteborgs 400-årsjubileum
”Varvsslammer” utspelar sig i varvsmiljö tidigt 70-tal och vill gärna bidra till stadens 400-jubileum. Här bottnar Ainos egen historia med svetsaggregat och hörselkåpor, och på senare år har hon också med kraft engagerat sig i kampen för ett varvsmuseum, kanske till och med ett industricenter – allt under ett tak på gamla Cityvarvets tomt.
– Vi måste bevara minnena av en epok som var helt unik för Göteborg. Och hade jag varit 30 år yngre skulle jag skrivit den stora varvsromanen, säger 72-åringen som gett sig själv skrivförbud i höst. Då ska de båda senaste alstren få sin tid; biblioteksbesök, föreläsningar, uppläsningar.
– Tänka får jag, och anteckna får jag. Men inte skriva. Inte förrän efter nyår.
Aino Trosell
Ålder: Fyller 72 år den 22 maj.
Yrke: Författare.
Bor: Bostadsrätt vid Hjalmar Brantingsplatsen.
Familj: Maken Gunnar, fyra barn med respektive och barnbarn.
Fritidsintressen: Familjen. Sommarstugan i Lerkil. ”Där lyssnar jag gärna på ljudböcker, då kan man göra annat samtidigt.”
Favoritmusik: Allätare. ”Men jag kan aldrig lyssna på musik när jag skriver.”
Senast lästa bok: ”Pojken som följde med sin far till Auschwitz” av Jeremy Dronfield.
