Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Rebecca Hurtig har föreläst om sin sjukdomstid – och vägen tillbaka – på ställen där hon själv behandlades då hon var sjuk. Hon vill berätta sin historia för att hjälpa andra drabbade och deras anhöriga. ”Man känner sig så ensam. Mina föräldrar kände sig också ensamma”, säger hon.
Rebecca Hurtig har föreläst om sin sjukdomstid – och vägen tillbaka – på ställen där hon själv behandlades då hon var sjuk. Hon vill berätta sin historia för att hjälpa andra drabbade och deras anhöriga. ”Man känner sig så ensam. Mina föräldrar kände sig också ensamma”, säger hon.

Ätstörningssjukdomarna tog tio år av Rebeccas liv

Ätstörningssjukdomarna tog tio år av hennes liv. Sedan dröjde det ytterligare fem år innan Rebecca Hurtig helt reparerat sig själv.
– Det går att bli frisk och fri från de dåliga tankarna. Men det tar tid att läka – och den tiden behöver man ge sig själv.

I efterhand har hon läst sina journaler och besökt de enheter där hon som tonåring behandlades.

– Jag ville få en bild av vad som hände – vem den här sjuka lilla flickan var. Vad skrev de när hon satt tyst och låtsades att hon inte hörde vad de sa?

Rebecca gör en kort paus innan hon lägger till:

– En gammal behandlare jag träffade grät när han såg mig. Han hade kollat dödsannonser och trott att jag försvunnit. Det kändes fint att träffa honom igen. Ingen trodde att jag skulle överleva.

Bild: Lina Norman
Bild: Lina Norman

Rebecca fick sin ätstörningsdiagnos, anorexia, när hon var tretton år.

– Men tankarna kom redan vid elva års ålder, säger hon dröjande. Fast det var svårt för omgivningen att förstå att något var fel. Tjejen som alltid gillat godis och aldrig haft problem med maten – varför skulle någon tro att hon ljög och kastade mat?

Till slut uppmärksammade dock skolan att Rebecca inte åt och hon blev kallad till skolsköterskan. Diagnosen fick hon på BUP – barn- och ungdomspsykiatrin.

– Jag hade ingen aning om vad anorexia var. I dag vet nog trettonåringar det, men då fanns till exempel inte sociala medier.

Akuttransport till BUP

En kort tid senare blev Rebecca skjutsad akut till BUP. I väntrummet var radion påslagen och det sändes ett inslag om ätstörningar.

– Mamma sa ”lyssna nu”. Efter en stund frågade jag ”är det mig de pratar om?”.

Tillbakalutad i kaféfåtöljen fortsätter Rebecca:

– Sedan höll det där på fram till nian. Som allra sjukast var jag när jag var fjorton. Jag hade kontakt med BUP, vårdcentralen och skolsköterskan – men det fanns ingen riktig plan. Min mamma slutade jobba och jag gick halvdagar i skolan. Resten av tiden var det fullt upp med samtal, vägningar och itvingande av näringsdrycker. Det var mycket bråk och skrik...

Bild: Lina Norman
Bild: Lina Norman

Så småningom började Rebecca trots allt må bättre. Samtalen och näringsdryckerna hjälpte. Höstterminen i nian friskförklarades hon.

– Men så gick tre månader och min katt, som varit den enda jag haft när jag var isolerad från allt annat, dog. På nyårsaftonen spårade det ur och jag blev utsatt för en våldtäkt.

Utvecklade självskadebeteende

Rebecca tystnar ännu en gång men fortsätter snart:

– Ätstörningsproblemen kom tillbaka – och jag utvecklade även ett självskadebeteende.

Rebeccas föräldrar bestämde då att familjen, som vid tillfället bodde i ett mindre samhälle, skulle flytta så att Rebecca skulle kunna få hjälp vid en ätstörningsenhet.

– Men det var svårt... De såg inte helheten där, bara ätstörningen.

Efter ett år kändes det inte lönt att gå dit, som Rebecca beskriver det. Hon var dock fortfarande sjuk.

– Mamma, som den hjälte hon är, slutade jobba igen – och jag gick i stället regelbundet till skolsköterskan.

Fina lärare och vänner

Sakteliga började Rebecca återigen må bättre.

– Jag hade jättefina lärare och började få väldigt fina vänner. De såg mig, bakom den magra kroppen. De frågade om jag ville följa med och äta, om jag ville fika. De fortsatte fråga. Till slut sa jag ja till en chokladboll. Allt blev naturligt.

Arton år gammal friskförklarades Rebecca igen. Men när gamla kläder efter en tid inte passade drabbades hon av panik och föll tillbaka i ett destruktivt tankemönster.

– Då utvecklade jag bulimi. Jag tänkte ”mina föräldrar har lärt sig anorexia nu, de kan alla knep”.

Åkte till Australien

Trots att hon var sjuk reste Rebecca på en efterlängtad resa till Australien. Men hon insåg att det inte gick att fly från problemen.

Hemma igen träffade hon en kille och bestämde sig för att inte dölja något för honom.

– Han var ett stort stöd. Men i slutet av 2008 hade jag en jättejobbig dag. Jag kunde inte hantera mina känslor så jag gick in på toa och gjorde det jag var van att göra.

I den stunden kände dock Rebecca ”det här är inte jag”.

– Sedan den dagen, den 17 september 2008, har jag räknat mig själv som frisk. Men en ätstörning är inte bara fysisk, den är även psykisk. Den präglade nästan tio år av mitt liv och jag behövde fem år för att reparera mig själv.

Rebecca har tatuerat in datumet (17 september 2008) hon ser som dagen då hon slutade vara sjuk – som en symbol för livet. Bild: Lina Norman
Rebecca har tatuerat in datumet (17 september 2008) hon ser som dagen då hon slutade vara sjuk – som en symbol för livet. Bild: Lina Norman

Rebecca, som även föreläst en hel del om sin väg tillbaka, konstaterar:

– En ätstörning har varken en vikt eller ett ansikte. Det kan också finnas en eller tusen anledningar till varför man blir sjuk. Förut tyckte jag att det var intressant att fundera på – nu känns det finare att tänka på vad som gjorde mig frisk. Jag hade en otrolig längtan efter att försvinna från jorden, men jag hade också en jättestor dröm: att överleva. En dröm om att vara som vem som helst, att våga somna och vilja vakna. Jag hade väldigt fina vänner, jag hade min dåvarande pojkvän – och framför allt hade jag mamma, pappa och min syster.

Rebecca Hurtig

Ålder: 32 år.

Familj: Ettårig dotter.

Bor: Gamlestaden.

Gör: Behandlingspedagog.

Intressen: Älskar att skriva och föreläsa.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.