Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Tomas Sjödin, präst och krönikör.  Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Är du en letare eller en väntare?

Prästen Tomas Sjödin försöker träna sig själv i att vara en väntare i stället för att ständigt leta lösningar. ”I stället för att jaga efter lösningar, invänta dem. Och kanske är det just detta vi lär oss denna besynnerliga vår och sommar. Att allt inte ligger i våra händer. Att vi ibland bara måste släppa taget och låta svaret komma”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det som hände var att likna vid en uppenbarelse. Sådana kommer sällan i formen av eldskrift eller ljussken. De brukar vara påfallande anspråkslösa och först efteråt vet man att man fått med sig något av stort värde. För vilken gång i ordningen uppenbarelsen kom via radioprogrammet Naturmorgon i P1 vet jag inte. Jag lyssnar på det programmet i samma anda som jag lyssnar på morgonandakten.

Just denna morgon lufsade fältreporter Mats Ottosson omkring i Sätraskogen i Gävle i sällskap med bland annat Berit Berglund. Vid 80 års ålder upptäckte Berit en ny hobby – fågelskådning. Bara detta, att vid den åldern ha lusten att skaffa sig en ny hobby, vore värt en egen krönika. Men det skulle komma mer denna morgon. Med i sällskapet fanns fågelskådaren Stefan Flodin som kommenterade en buskskvätta och så där i förbigående sa att det finns två sätt att skåda fågel. Det ena är att leta. Det andra är att vänta. Och ”att vänta på dem är inte så dumt”. När programledare Mats Ottosson frågade vilket sätt Stefan själv föredrar kom svaret snabbt: "Jag är en väntare". Och så det underbara tillägget: "Väntar man kan man dricka kaffe samtidigt".

Under de två veckor som gått sedan dess har den korta ordväxlingen återkommit och jag har insett att så mycket av slaget i mitt eget liv står här någonstans. Mellan att vara en letare och en väntare. Mellan att försöka förutse och fixa allt själv och att vänta på att saker skall lösa sig. Jag vill vara en väntare, men blir en letare. Jag trasslar in mig i lösningar på problem som kanske aldrig ens kommer. Detta energislöseri har dessutom en förödande inverkan på själva livskvaliteten, det som hos fågelskådaren ryms i orden ”då kan man dricka kaffe samtidigt”. Man går miste om livets sidovinster och den djupa inre vilan.

Några dagar senare kom värmen. Jag kom hem trött efter att ha cyklat till stan, jobbat mina timmar och cyklat hem igen. Jag hade huvudet fullt av allt som behövde lösas innan semestern. Kroppen var ”trött som en tusenårig tusenfoting”, som författaren Sven Lidman sa. Just denna dag var det mulet och väldigt varmt. Då gjorde jag det enda raka. Jag tog en tältsäng, ställde den på gräsmattan bakom huset, lade mig i den starka, varma vinden och tittade rakt upp i himlen. Det kändes som om jag låg i en vindtunnel av så varma vindar att det nästan blev som ett spa. Över mig flög svalungarna som galna och jag somnade där och vet inte hur länge jag sov. När jag vaknade hade en del av det som tyngt mig släppt. Jag låg kvar och tänkte att det kanske är så här praktiskt det är, att bli en väntare.

I stället för att jaga efter lösningar, invänta dem. Och kanske är det just detta vi lär oss denna besynnerliga vår och sommar. Att allt inte ligger i våra händer. Att vi ibland bara måste släppa taget och låta svaret komma. Väntandet har så klart sina risker, men också sina vinster: Man kan dricka kaffe samtidigt.