Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ylva Johansson presenterar EU-kommissionens förslag till ny europeisk migrationspolitik. Bild: Stephanie Lecocq

Håkan Boström: Ylva Johanssons papperstiger fixar inte EU:s migrationspolitik

Försöken att skapa en gemensam europeisk migrationspolitik kommer att stranda så länge EU-ledarna inte erkänner att invandring och hjälp till nödlidande fungerar bättre om de hålls isär. Istället för att lappa och laga bör politiken läggas om i grunden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den tidigare arbetsmarknadsministern, Ylva Johansson (S), är sedan förra året EU-kommissionär med ansvar för ”inrikes frågor”. I veckan som gick presenterade hon resultatet av sitt huvudsakliga arbete sedan hon tillträdde – den europeiska migrationspakten.

Johanssons uppgift har inte varit enkel. Invandringen är politiskt sprängstoff och EU:s 27 medlemsländer är djupt oeniga om hur migrationstrycket mot Europa ska hanteras. Bakgrunden är att länderna berörs väldigt olika och de under de senaste åren tagit emot väldigt olika många utomeuropeiska invandrare.

Sverige befinner sig i en klass för sig. Sammantaget är vi det land i Europa som beviljat ojämförligt flest asylansökningar under 2010-talet, räknat per capita. Och Sverige befinner sig fortfarande i toppskiktet, trots regeringens förnekelse i frågan, i synnerhet om man räknar bort lilleputtländer. Ett förhållande som blir ännu mer markant med anhöriginvandringen.

Men det är Sydeuropa som fått ta hand om merparten av det akuta mottagandet. Ryssland är i praktiken en barriär i öst. Gränsen mellan Bulgarien och Turkiet är igenbommad. Svarta havet är svårforcerat. Det är via Medelhavet och Grekland flyktingströmmarna går. Men de flesta flyktingar och migranter vill inte stanna i Medelhavsländerna utan söker sig vidare norrut.

Länderna i södra Europa har varken välfärd eller tillräckligt med jobb att erbjuda. Många av deras egna medborgare arbetar idag i Tyskland och Frankrike. Öst- och Centraleuropa lockar inte heller särskilt många trots låg arbetslöshet. Dessa medlemsstater är av kulturella och ideologiska skäl helt ointresserade av, för att inte säga direkt fientliga till, invandring från Mellanöstern och Afrika. Det är Tyskland med omnejd, Frankrike och Norden som lockat människor och som också har erbjudit en fristad.

Ylva Johanssons besvärliga uppgift har bestått i att jämka samman Europas olika intressen. Hennes ambition att få till en gemensam europeisk migrationspolitik är även den svenska regeringens. Det finns en logik i detta. EU har en gemensam yttre gräns med fri rörlighet innanför denna. Ska Medelhavsländerna ta ansvar för gränsskyddet krävs någon form av gemensam policy. En fördelningsmekanism har efterfrågats både i syd och norr.

Men hittills har alla försök att ordna en sådan fördelning misslyckats. Det är inte heller särskilt konstigt att idén möter motstånd. Invandringspolitik är känsligt i alla demokratier. När så många människor kommer på kort tid så blir det en närmast existentiell fråga: vilka ska ingå i ”demos”, det vill säga folket, och kunna vara med och bestämma, det vill säga ”kratos”. Att ha kontroll över den egna befolkningens sammansättning utgör en central del av vad det innebär att vara en suverän stat, i synnerhet kontrollen över hur snabbt denna sammansättning förändras.

Johansson föreslår nu en gemensam fördelningsmekanism i kombination med åtgärder för att effektivt kunna avvisa människor utan asylskäl vid gränsen. De som vid en första bedömning anses ha små chanser – idag merparten – ska snabbutredas på 12 veckor och sedan skickas tillbaka. Småbarnsfamiljer, sjuka och ensamkommande ungdomar ska däremot inte snabbutredas. Tanken är att migranterna ska registreras digitalt vid gränsen för att inte kunna välja själva vilket land de ska söka asyl i – så som de i praktiken kan idag.

På papperet kan detta låta bra. Men enbart 30 procent av alla avvisningar verkställs i dagsläget. Frågan är om det skulle bli så värst mycket annorlunda med det nya systemet. Många asylsökande saknar eller har gjort sig av med korrekta ID-handlingar och hemländerna tar högst motvilligt tillbaka dem, bland annat då de inte kan vara säkra på att det verkligen är deras medborgare. Tanken att det ska gå snabbt att avgöra asylärenden är heller inte ny. Den har upprepats många gånger. I praktiken faller det ofta på kapacitetsbrist, för få kvalificerade utredare. Ärendena läggs på hög.

I Johanssons modell skulle det fortsatt vara länder som Italien och Grekland som får hantera den praktiska prövningen, vilket de knappast lär gå med på lättvindigt. Visserligen är tanken att EU centralt ska ta ett större ansvar – och de länder som helt vägrar ta emot migranter ska istället kunna hjälpa till med avvisningar – men det lär inte lugna sydeuropéerna som ju i så fall riskerar att förlora kontroll över förfarandet trots att det rent fysiskt äger rum på deras territorier.

Nästa steg, enligt modellen, är att EU centralt ska fördela de som inte snabbavvisas till olika medlemsländer, bland annat beroende på familjeanknytning och generella kvoter. Det är förstås så det måste gå till om man har en fördelningsmekanism, men risken är uppenbar att missnöje med migrationspolitiken i framtiden kommer riktas mot EU, alternativt att de nationella regeringarna i praktiken inte kommer göra några åtaganden utöver vad man redan gör. Förslaget baseras trots allt på frivillighet. I det förstnämnda fallet lär migrationskritiken spilla över på Bryssel, i det sistnämnda kommer länder som Grekland, Italien och Spanien sitta med svarte Petter – en risk de förstås är medvetna om.

Problemet med Johanssons ansats är att den försöker lappa och laga en modell som i grunden inte är anpassad till dagens globala förhållanden. Hon vill hålla fast vid ett förlegat asylsystem. Smått cyniskt blir det när hon talar om att ”Europa inte behöver färre flyktingar” – alltså samma Europa som idag betalar Turkiet miljarder euro för att hålla gränsen stängd. EU:s politik utgår i praktiken från ett volymmål, det är bara det att man inte vill erkänna det öppet och att volymmålet därmed blir ineffektivt.

Asylrätten är utformad för en tid när väldigt få människor rörde sig globalt. När flyktingkonventionen utvidgades 1967 till att inte bara gälla européer (från början avsågs européer som fördrivits i andra världskriget) utan globalt så var tanken att hjälpa enskilda politiska dissidenter. De globala flyktingströmmarna var då obetydliga.

Idag ser det helt annorlunda ut. Ny teknologi sprider kunskap om platser med bättre möjligheter blixtsnabbt. Ekonomisk tillväxt har gjort att fler har möjlighet att emigrera. Vi talar idag om tiotals miljoner människor som kan tänka att röra på sig. Den praktiska möjligheten att skilja på människor med skyddsbehov och de som bara flyr ekonomiska missförhållanden är i massmigrationens tid i hög grad en illusion. Det betyder inte att det inte finns människor som verkligen är i behov av skydd. De är många. Men deras skyddsbehov måste lösas på ett annat sätt.

EU måste verka förebyggande. Bidra till fungerande institutioner, korruptionsbekämpning, ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet i närområdet. Men även se till att konfliktdrabbade länder återuppbyggs så att människor kan leva och verka där. Det kommer inte bli billigt, men ligger i Europas säkerhetspolitiska intresse.

EU bör också ta ett direkt humanitärt ansvar. Det handlar om att driva och skydda flyktingläger för akut skyddsbehövande i närområdet. Det kan också handla om begränsade humanitära kvoter från dessa läger. Men det kan däremot inte fortsätta handla om att göda flyktingsmugglare eller livsfarliga sjöresor över Medelhavet. En omläggning i denna riktning skulle ge skydd till fler och mer behövande.

EU-länderna kan inte fortsätta ha en officiell politik som ignorerar de sociala och politiska effekterna på hemmaplan. Att det leder till kraftiga bakslag i form av utanförskap, kriminalitet, kulturella motsättningar och ökad främlingsfientlighet torde stå tydligt för alla som vill se. Europa blir gradvis mindre liberalt med en sådan politik.

Det finns inget behjärtansvärt med en politik vars högstämda ideal skär sig mot verkligheten och skapar lidande i sina konsekvenser. Europa behöver överge denna linje, men ska för den skull inte stänga sina gränser helt. Kontinenten bör vara öppen för efterfrågad arbetskraftsinvandring, i viss mån också för anhöriginvandring där de anhöriga själva kan ta det ekonomiska ansvaret. Sådan invandring är ömsesidigt berikande och dess omfattning blir sällan problematisk.

Men Europas ledare måste officiellt överge tanken att invandring är svaret på världens lidande. Permanent invandring och akut hjälp till nödlidande är två olika saker som olyckligt blandats samman de senaste 50 åren, men fått märkbara konsekvenser först de senaste decennierna. Vad EU behöver är ett migrationspolitiskt Alexanderhugg – inte ännu en papperstiger.