På senare tid har det uppmärksammats att EU-kommissionen, med den svenska kommissionären Ylva Johansson i spetsen, vill driva igenom ett omfattande system för digital övervakning av unionens medborgare (ETC 25/2, SvD 6/3). Internet-leverantören Bahnhof varnade för det redan förra våren, men utan större gehör.
Förslaget – som fått namnet ”Chat-control” av kritikerna – innebär att staten ska ges tillgång till all elektronisk kommunikation i realtid: e-post, chattar, sociala medier, videosamtal, molnlagring och så vidare. Åtgärden motiveras med att man vill komma åt barnpornografi. Det syftet är svårt att invända emot. Men som forskaren Rasmus Fleischer påpekar i ETC är ändamålsglidningen oundviklig. När man väl har ett sådant övervakningssystem på plats så kommer det naturligtvis uppstå politiskt tryck att använda det i andra syften som kan verka behjärtansvärda. Det blir lätt ett sluttande plan där den som sitter på informationen också kan använda den i egna syften.
Här är det viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Samhället behöver kunna skydda sig mot grov organiserad brottslighet och terrorism. Men det går att göra utan att massövervaka alla andra. Dagens regleringar mot penningtvätt – också ett EU-initiativ – har exempelvis skapat problem för många bankkunder samtidigt som den grova brottsligheten växt i omfattning.
Både den nuvarande och den tidigare regeringen har velat förenkla för polisen att komma åt grovt kriminellas kommunikation via krypterade chattjänster. Det är ett verktyg polisen behöver för att få bukt med mördandet och gängkriminaliteten. Men det är ändå stor skillnad på allmän massövervakning och riktade spaningsinsatser mot exempelvis gängkriminella.
Digital massövervakning av medborgarna hör inte hemma i fria demokratiska länder, där makten är tänkt att utgå från folket och inte tvärtom. I diktaturens Kina är det däremot ett välanvänt verktyg för att kontrollera och styra medborgarna. De kriminella, inklusive sexualbrottslingar, hittar i regel sätt att kringgå systemen även om deras verksamhet förstås kan försvåras. Men som Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson påpekar är inte heller AI-styrda övervakningssystem särskilt rättssäkra. Risken är stor att oskyldiga medborgare felaktigt pekas ut för avskyvärda brott av Chat-controls artificiella intelligens – något av en mardrömssituation för den enskilde.
Svensson påminner även om att massövervakning kan vara ett trubbigt verktyg för brottsbekämpning. Polis och underrättelsetjänst riskerar att drunkna i irrelevant information – i stället för att fokusera på de verkliga förövarna.
Ytterst måste det alltid finnas en avvägning mellan statens makt och den enskildes integritet och frihet i en demokrati. Total digital övervakning av alla medborgare, i kombination med exempelvis obligatoriska DNA-register och förbud mot kryptovalutor och kontanter skulle säkert undanröja en hel del av dagens brottslighet. Någon form av digitalt chip på alla medborgare skulle vara ännu mer effektivt. Men det vore knappast värt priset.
Maktkoncentration innebär alltid en risk för maktmissbruk. Det förstnämnda tenderar faktiskt att locka fram det sistnämnda. Och information är makt. Vem som har ”rent mjöl i påsen” kommer i slutänden avgöras av någon annan än dig själv – någon med mer makt än dig. Och då har jag inte ens nämnt att AI-tekniken snart kommer kunna fabricera vattentäta bevis mot dig fast du är oskyldig.
