Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Wolodarski låter som en partisekreterare

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski kräver rättning i ledet av branschkollegor - klimatfrågan ska inte debatteras. Ett sådant förhållningssätt hör hemma i ett politiskt parti och inte i en svensk dagstidning.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur verkningsfullt är det att avstå från flyget som ett led i att minska klimatutsläppen? Är individuella handlingar meningsfulla jämfört med vad politiska beslut kan åstadkomma? Är skam ett effektivt sätt att engagera människor i klimatfrågan?

Dessa och många andra frågor är både värdefulla och viktiga att diskutera i en tidsålder som i så stor utsträckning är präglad av människoskapad klimatpåverkan. Även om såväl orsaker som lösningar – på det stora hela – är tydliga, finns det gott om ämnen för personer i offentligheten att vända och vrida på. Extra värdefullt är problematiserandet då det sannolikt är frågor som många diskuterar i sina hem, med vänner och familj.

En person som lyft dessa frågor är Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiska redaktör. I en text beklagade hon de ekonomiska skador Coronapandemin orsakar. Hon kontrasterade konsekvenserna man ser i minskad miljöpåverkan, exempelvis färre flygningar och resor med konsekvenserna man kanske inte direkt ser: Ökad fattigdom, arbetslöshet, ohälsa.

I en annan text resonerar Lifvendahl kring hur barn och unga behandlas i relation till klimatfrågan och hur mycket man kan och bör kräva av enskilda människor. Det var en resonerande text som konstaterade att de som kräver mest av sina medmänniskor i klimatfrågan sällan gör avkall på så mycket av det moderna livets bekvämligheter.

En annan skribent som resonerade kring individens ansvar i förhållande till klimatfrågan var SvD-kolumnisten Johanna Möllerström. Hon observerade inkonsekvensen mellan att hävda att "mänskligheten mer eller mindre är dömd till undergång" för att därefter föreslå att vi ska "betala lite mer för bensin, flyga lite mindre och äta mer grönsaker".

Det blir en sorts dissonans mellan allvaret och sakförslagen observerar Möllerström: "Tamheten och det nästintill meningslösa i de här förslagen står i bjärt kontrast till hur problemet målas upp."

Möllerström berör dilemmat huruvida man ska betrakta klimatfrågan ur ett holistiskt perspektiv eller inte; är varje handling – må det vara en tugga av en köttbit eller köp av ett par strumpor avgörande för klimatet? Hon undrar varför så få verkar för kraftigt utbyggd kärnkraft eller sanktioner mot länder som Indien och Kina som har kraftigt ökade koldioxidutsläpp, för att i stället ägna så mycket tid åt, i sammanhanget, obetydliga symbolhandlingar.

Dessa tre texter används av Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, som exempel på att Svenska Dagbladet stödjer "klimatförnekelse". I en kritisk text driver han tesen att SvD sår tvivel om klimatforskningen. Det finns ett "system" i det hela hävdar han. Det handlar, enligt Wolodarski, om att "tona ned frågans betydelse, att förvandla det grundläggande faktumet – att klimatkrisen är på riktigt – till ett av många debattämnen."

Wolodarski kräver, mer som en partisekreterare än som publicist, rättning i ledet. Klimatfrågan kan inte "reduceras till en debatt" skriver han. Läs: Om man ens dristar sig att diskutera målkonflikter eller avvägningar gällande klimatfrågan bidrar man till "klimatförnekelse". Att beröra klimatförändringar kan bara göras på ett sätt och i det förhållningssättet ingår inte kritisk diskussion: "Journalister måste sluta att betrakta klimatförändringen och dess allvarliga konsekvenser som en av många åsikter."

Förutom faktumet att ingen av de texter som Wolodarski hänvisar till driver tesen att klimatförändringar skulle vara bluff och båg, vilket inte bara begränsar hans utfall till att vara mästrande utan även direkt felaktigt (och inte så lite grälsjukt), väcker det frågan om vilken roll medier ska ha: Ska opinionsskribenter, vilket både Lifvendahl och Möllerström är, undvika att vända och vrida på frågor när de skriver om klimatförändringarna? Finns det, enligt chefredaktören för Sveriges största tidning, numera bara ett enda sätt att förhålla sig till klimatfrågans många konsekvenser för våra liv?

Om skribenter i en stor dagstidning ska undvika att belysa flera aspekter av vår samtids stora frågor försvinner snabbt deras existensberättigande. Att klimatförändringarna är verkliga och orsakade av människan är ställt bortom alla tvivel. Men sen då?

Konsekvenserna av klimatförändringarna berör alltifrån vårt politiska styrelseskick, internationella avtal, teknikens möjligheter till det moderna samhällets motsättning mellan välstånd och natur. På frågan hur vi ska tackla dem finns inte bara ett svar, en linje, ställd ovan diskussion och debatt. Vill man nöja sig med att avsluta samtalet och sluta sig till ett färdigt åtgärdsprogram ska man kanske inte ägna sig åt att leda en dagstidning utan gå med i ett politiskt parti.