När Svenska Dagbladets stjärnessäist Torbjörn Nilsson träffar SD:s Mattias Karlsson i riksdagens cafeteria hänger Karlsson med huvudet. Han har tappat hoppet om att en enad konservativ rörelse ska kunna blåsa liv och vitalitet i ett västerland på fallrepet.
Han har varit i USA igen och sett att hoppet är ute med det en gång konservativa partiet. Republikanerna går i Trumps ledband och Trump, har det visat sig, menar precis vad han säger. Han värnar inte om traditionellt västliga värderingar, han vill inte återskapa något – utan bara använda Amerika för sina egna syften. Trump imponeras av styrka och av andra män som lyckas sätta skräck i sina motståndare. Han gillar Putin mer än Macron. Han ser inte värderingsgemenskapen med andra västliga länder som ett skäl att stå enade mot resten av världen. Hans vänner är dem som han gillar personligen och som visar honom respekt.
Ytterst tar detta sig uttryck i föraktet för Nato, och ointresset för Ukrainas sak. Karlsson skulle själv hellre rösta på Joe Biden än på Donald Trump, om han var amerikan och tvungen att välja.
In på scen kliver då Expressens kulturredaktör Victor Malm med en besynnerlig söndagskrönika. Han har läst Torbjörn Nilssons porträtt av sverigedemokraten. Men han har också läst den konservative brittiske journalisten och författaren Douglas Murrays senaste bok, "Kriget mot väst", och menar att anledningen till Karlssons nedstämdhet står att finna där. För boken är så tråkig! Och Murrays bild av vad som hänt med den västerländska kulturen är så överdriven! Det finns ju ingen dominerande wokevänster som på allvar utmanar västerländska värderingar. Haha, hallå liksom.
Att de senaste decenniernas invandring skulle ha omformat Europas identitet är bara skrattretande. Haha. Visst finns det lite tokigheter här och var i spåren av postkolonial teoribildning, folk som river ner statyer i vredesmod och så, men det är inget att oroa sig för. Våra samhällen löper fortfarande fint i fåran som är arvet från upplysningen. Inte undra på att Karlsson är nedstämd när den europeiska högern har så fjantiga intellektuella företrädare som Douglas Murray.
Malm gör sig döv och blind. Han tycks inte förmå göra kopplingen mellan tidigare decenniers invandring och den öronbedövande explosionen av antisemitism sedan den 7:e oktober. Judar runtom i Europa, Kanada och USA är rädda, attackeras, gömmer sin identitet och byter lokal i sista stund, av rädsla för attentat. Han känner inte till eller låtsas inte om att wokevänsterns enögda ras- och förtryckaranalys har sipprat ner i det amerikanska skolsystemet och gjort att en klar majoritet av unga amerikaner i dag anser att judar som grupp per definition är förtryckare och bör behandlas som det.
Precis som han tidigare har bagatelliserat skandalen med rektorerna för USA:s finaste universitet som inte kunde ta ovillkorligt avstånd från slagord om folkmord på judar. Malm tycks inte känna till att Polisen i exempelvis Chicago efter BLM-sommaren inte vågar ingripa av rädsla för att utmålas som rasister. Han ignorerar att wokeidén om könsidentitet som något helt frikopplat från biologin, har lett till att flickor med neuropsykiatriska diagnoser har stympats och steriliserats i en omfattning som inte borde vara möjligt i friskt fungerande samhällen. Malm kniper ihop ögonen hårt, så hårt.
Det är självklart inte Murray som gör Mattias Karlsson deppig (det vet också Malm, han bara tramsar) utan att det har skett något som kan beskrivas som en wokefiering inom delar av den konservativa högern. Klustret av liberalkonservativa, libertarianer och nationalkonservativa är numera uppdelade i två läger – med en avgrund mellan sig. Och den består inte av åsiktsskillnader om den fria marknaden och välfärdsstatens omfattning, eller något annat relativt avgränsat – utan om synen på västerlandet självt.
Det finns en motsvarighet till den wokevänster som hävdar att väst är så genomsyrat av rasism och patriarkat att nästan vilket annat politiskt och kulturellt system som helst är att föredra. Hellre ett islamistiskt Palestina "from the river to the sea" än ett demokratiskt Israel, så att säga. Hos wokehögern är uppfattningen att väst är så dekadent, feminiserat, svagt, vekt och samtidigt outhärdligt självrättfärdigt, att nästan vilket annat politiskt och kulturellt system som helst är att föredra.
Konstantin Kisin är en rysk-brittisk högerlutande komiker och kritiker (tänk Aron Flam, ungefär). Han beskrev nyligen den famöse amerikanske journalisten och högerdemagogen Tucker Carlsons vördnadsfulla Rysslandsresa som ett uttryck för just en wokefiering av högern.
Carlson är så kritisk till allt det som väst har blivit, att han börjat föredra Ryssland: Alla ledare dödar ändå sina motståndare, och tunnelbanestationerna i Moskva är så mycket trevligare än all offentlig infrastruktur i USA, så det finns helt enkelt inga skäl att vara särskilt kritisk mot just Putin. Ungefär. Strunt samma att Tucker Carlson kan snacka skit om USA utan att behöva frukta något när han återvänder hem, medan Putin fängslar och avrättar sina kritiker på löpande band.
Att det är i västliga demokratier, och bara där, som yttrandefrihet, personlig autonomi, fria val och så vidare trots allt existerar, betyder inget, varken för wokevänstern eller wokehögern.
Victor Malm klarar inte av att erkänna hur wokeidéerna från vänster utmanar de västerländska fundamenten. Mattias Karlsson däremot ser och sörjer att de han trodde var åsiktsfränder har vänt sig mot vårt gemensamma frihetliga kulturarv. Det hedrar honom.
