I dagens polariserade offentliga samtal har ”woke” blivit ett centralt begrepp för den socialkonservativa högern i, framför allt, USA, men med efterapningar även i Sverige och andra länder. I denna intellektuellt sterila och förutsägbara debatt mellan upphetsade röster från höger och vänster framstår statsvetaren Umut Özkirimlis nya book – Cancelled – som en frisk fläkt.
Özkirimli, som främst är känd för sina standardverk om nationalism, hör ideologiskt hemma i den klassiska, demokratiska socialismens tradition. Måltavlan är identitetspolitikens fatala konsekvenser för det politiska samtalet i stort, och för vänsterns förmåga att nå ut till den stora folkmajoriteten i synnerhet.
Boken inleds med en furiös attack mot den socialkonservativa högerns identitetspolitik där flaggan, familjen och det religiösa samfundet mobiliseras för att skapa en fusion av populism, illa dold rasism och avsky mot sexuella minoriteter. Men hans bok bör främst ses som en kritik av en vänster som vandrat vilse; en plädering för ett återvändande till en mindre splittrande och mer universalistisk vänsterpolitik. Som den talande underrubriken till hans bok sammanfattar projektet: ”den vänstra vägen tillbaka från woke”.
Efter kritiken mot högern, presenterar Özkirimli en lika kritisk genomgång av hur vänstern hamnade i sin egen identitetspolitiska återvändsgränd, där man likt högern tycktes överge alla frihetliga ambitioner in sin fäbless för en renlärighet där uteslutning – cancellation – av feltänkande blev vardagsmat. Såväl höger som vänster tappade taget om centrala, förenande begrepp som medborgarskap och stat till förmån för en alltmer navelskådande besatthet av kommunitära (gruppidentitära) anspråk.
I ett spännande kapitel där han söker vägen ”hem” som samtidigt inte enbart utgör en nostalgisk längtan till vänsterns försvunna storhetstid, tar han avstamp i de tankar som Alicia Garza, en av Black Lives Matter-rörelsens förgrundsfigurer, gett uttryck för. Garza var en ung aktivist som 2012 inspirerades av dödsskjutningen av den 17-årige Treyvon Martins i Florida. Eller snarare, av frikännandet av George Zimmerman som avlossat skotten.
I ett sedermera berömt inlägg på Facebook skrev hon om orättvisan i domstolens beslut, om hur ”svarta män och pojkar inte går säkra i dagens USA.” Hon avslutade sin post med hashtaggen #blaklivesmatter” som kom att bli ett samlande upprop och början på den största svarta proteströrelsen i USA sedan medborgarrättsrörelsen.
Till att börja med betonade Garza och andra inom BLM:s ledarskikt vikten av att erkänna alliansen mellan svarta, kvinnor, queer och transpersoner. De var förankrade i det som filosofen Charles Taylor kallade ”erkännandets politik” där identitetspolitiken hörde hemma. En värld där universalism passade illa in och inte sällan förknippades med en förtryckets politik, skapad av "vita cis-män". Klasstillhörighet och ekonomisk politik kom att hamna i skuggan av en betoning på rasism och sexism.
Men med tiden kom Garza att inta en alltmer kritisk syn på detta strategiska vägval som utmynnade in en tendens att utesluta människor i jakten på en ny form av renhet. I sin analys kom hon på ett fruktbart sätt att sätta två begrepp mot varandra: egenmakt (empowerment) och makt (power). Som hon uttryckte det: Makt handlar om förmågan att förändra livsvillkor för alla; egenmakt handlar om ens egen, privata självkänsla.
Slutsatsen hon drog var att vi står inför ett vägval mellan att samla oss brett för att förändra samhället till allas fördel, kontra ett överväldigande och kontraproduktivt fokus på erkännande av offerstatus för vissa grupper och individer. Om målet är att säkra universell tillgång till god skola och bra sjukvård, måste målet med politisk organisering vara att samla och bygga makt som förenar, inte delar upp människor i olika kategorier.
Enligt Özkirimli är Garzas distinktion mellan makt och egenmakt helt central för vänsterns eventuella förmåga att hitta vägen tillbaka från woke. Det handlar om ett vägval mellan politik och terapi. Som Özkirimli noterar, har parollen ”det personliga är politiskt” varit en viktig slogan för andra vågens feminism. Och impulsen att tänka politiskt utifrån sin privata situation kan vara nog så inspirerande, men om det mynnar ut i en överbetoning på det personliga, på egenmakt, erkännande och offerskap är det inte längre politik utan självupptagen terapi. Och definitivt inte ett politiskt program som kan förena och vinna en majoritet i ett demokratiskt val.
