Vi börjar närma oss det som kallas “Tobacco Endgame”, vilket är WHO:s tobakskonventions motsvarighet till klimatkonventionens mål om att begränsa den globala uppvärmningen. Det årliga mötet, som ägde rum i november, lägger grund för den svenska tobaksstrategin för att minska konsumtionen av tobak, och följs av såväl politiker som organisationer.
Det finns dock goda skäl att ifrågasätta hur välgrundad strategin egentligen är. Liksom i klimatfrågan har industrin börjat svara på målen genom att ställa om till mindre skadliga alternativ, i det här fallet från rökning till snus, nikotinpåsar, heat-not-burn-cigaretter och vapes.
Men om privata aktörer är välkomna och förväntas bidra till lösningar i klimatfrågan, är tobakskonventionen en helt stängd affär.
Insynen i arbetet är väldigt låg, både vad avser underlag och beslut. De enda observatörer som tillåts är skattefinansierade anti-tobaksorganisationer.
Till och med journalister blir utslängda. Den information som sipprar ut är policydokument som förespråkar inskränkta grundlagar och hårda regleringar. Priser har bland andra gått till tyranniska statschefer som Filippinernas Duterte och Turkmenistans Berdymukhamedov, för deras arbete mot rökning.
Inför tobakskonventionens möte skrev hundra experter på en gemensam uppmaning till WHO att ändra sin inställning till skademinimerande alternativ. Grunden till detta är att allt mer forskning visar att detta är en effektiv strategi för att minska tobaksrökning, antingen genom att få folk att sluta röka helt, eller för att få folk att röka mindre.
WHO:s egna vetenskapliga kommité konstaterar, utifrån en stor mängd välkontrollerade studier, att alternativa nikotinprodukter avger färre skadliga ämnen. Storbritanniens folkhälsomyndighet visar genom undersökningar hur vaping är mer effektivt för rökavvänjning än traditionella metoder. Svensk statistik visar att vi konsumerar lika mycket nikotin som andra länder, men har lägre relaterade cancerfall, vilket korrelerar med snusanvändning.
I jämförelse har WHO:s tidigare policy lett till en minskning av rökning från 1,32 miljarder aktiva rökare i världen till 1,30. Länder som förespråkar skademinimerande alternativ har minskat andel rökare med mer än 30 procent under samma tid. Trots detta är WHO helt ointresserade av detta, och har istället gått ut i full strid mot de nya produkterna.
När svensk strategi för tobak skrivs följer den i princip WHO:s strategi till punkt och pricka. Även tillvägagångssätten återspeglas när Sverige tar fram sin tobaksstrategi. De enda som får delta är liknande anti-tobaksorganisationer.
Den fastställda strategin var så dålig att riksdagen beslutade att den behövde göras om, på grund av sin brist på vetenskaplighet och konkreta insatser, utöver utökade medel till förebyggande arbete. Detta förebyggande arbete utförs av samma tobakskritiska organisationer. I flera fall är de som ansvarar för regeringens utredningar dessutom tätt kopplade till dessa organisationer.
I klarspråk beslutar alltså samma personer som får bidrag att vår strategi ska vara att ge bidrag. De utelämnar dessutom konsekvent all forskning om skademinimerande alternativ.
Om dessa organisationer faktiskt gör någon nytta är svårt att säga, eftersom man inte utvärderar deras verksamhet. De är dock väldigt många. Flera av dessa grundades när Folkhälsomyndigheten förbjöds från att opinionsbilda, av personer som tidigare jobbat med antirökningsarbete på myndigheten.
Gemensamt har de dragit in hundratals miljoner genom direkta stöd från Folkhälsomyndigheten, från kommuner och regioner, och donationer. Varför detta görs är oklart, men däremot är det klart och tydligt att huvudfokus inte längre handlar om att minska tobaksrökning.
Att lita på experterna har blivit ett mantra. Bakgrunden till den devisen bör rimligtvis vara att experter har hög kunskap och kompetens i frågorna, och är lyhörda för hur forskningen utvecklar sig.
Gällande Sveriges tobaksstrategi måste vi dock ställa frågan om vi kan lita på de som utnämner experterna. Det nuvarande tillvägagångssättet underminerar nämligen vetenskapens roll i hela det politiska maskineriet.
