I veckan presenterade Plikt- och prövningsverket statistik över försvarsviljan bland ungdomar. I den årskull som kallades in förra året. 38 procent kan inte tänka sig att göra värnplikten. Men det skiljer sig beroende på bakgrund. Bland ungdomar vars föräldrar har utomnordisk härkomst är en majoritet, 53 procent, emot att göra värnplikten. Bland ungdomar vars föräldrar har inomnordisk bakgrund, utgör den gruppen bara en tredjedel, 34 procent.
De här siffrorna är kanske inte så överraskande. Det är logiskt att försvarsviljan är större ju mer man identifierar sig med det samhälle man lever i och ju mer kunskap man har om det, liksom det är förväntat att den vars föräldrar invandrat från en annan kultur har en längre väg att gå för att nå dit. Det är i själva verket kärnan i integrationsdebatten. Att människor ska känna sig delaktiga i samhället.
Hur man når dit råder det dock oenighet om. Aftonbladets ledarsida påstod i veckan att oviljan att försvara Sverige beror på utbredd rasism i det svenska samhället och regeringens tuffa kriminalpolitik: ”Regering efter regering institutionaliserar rasismen” drämde man till med i en kommentar till Pliktverkets rapport och frågade sig retoriskt: ”Varför man ska vilja skydda en stat när staten inte skyddar sina egna?” (AB 18/7). Det är stark tobak.
För det krävs en stor dos ideologi för att få regeringens satsningar på polisen till rasism. I själva verket lär majoriteten av dem som bor i utsatta områden välkomna att polisen försöker tar tillbaka kontrollen. Det är trots allt de som drabbas värst av de kriminella gängen. Sverige är också ett av världens minst rasistiska länder, enligt ett flertal undersökningar.
För Aftonbladets ledarsida och stora delar av tyckarvänstern betyder dock rasism något annat än det gör i dagligt tal. De gör ingen skillnad på rasism och så kallad strukturell rasism, det vill säga att människor med utomnordisk bakgrund i genomsnitt har sämre livschanser än de som bott här i generationer.
Men så har det alltid varit för invandrade grupper. Det är tufft att vara ny i ett land, speciellt om du inte har gott om pengar eller hög utbildning i bagaget. Väldigt många av dem som kommit till Sverige har dock fått det betydligt bättre än de skulle haft om de stannat kvar i sina hemländer, sett till livschanser och materiella resurser. Deras barn har också helt andra möjligheter att utbilda sig och få ett hyfsat arbete än de skulle haft annars.
Strukturell rasism är ingen neutral tankefigur. Det är marxism i ny förpackning: Att vissa grupper har det dåligt beror på att andra grupper har det bra. Med det synsättet blir borgerlig eller liberal politik per definition rasistisk. De senaste 30 årens socialdemokratiska regeringar lär inte heller komma undan den domen.
Nu kanske man kan lämna därhän vad Aftonbladets ledarsida tycker. Men tankegången att Sverige genomsyras av rasism har fått fäste och sprider sig via skolan och aktivister ut till ungdomarna själva. Där förvandlas de akademiska teorierna om strukturell rasism snabbt till föreställningar om att svenskar i allmänhet är rasister.
Om något bidrar till ökad splittring, offermentalitet och minskad försvarsvilja är det denna ”raskampsretorik” från vänster. Inte heller det är något nytt. Den radikala vänstern har alltid varit motståndare till allmän värnplikt och hävdade länge att arbetarklassen inte var en del av den ”borgerliga nationen”. Nationen utmålades som ett förtryckarinstrument åren kring första världskriget. Som tur var valde socialdemokratin inte den vägen, även om man rustade ned när man fick möjlighet på 1920-talet. För radikala socialister var nedrustning ett sätt att öppna upp för kommunistisk revolution och Sovjetvänlighet.
Integration och försvarsvilja hör ihop. Liksom för hundra år sedan ser Moskva gärna ett splittrat Sverige också i dag. Det ger ökade möjligheter att försvaga oss internt och rekrytera överlöpare.
Den socialistiska retoriken kommer aldrig öka enigheten i landet. Tvärtom lever den på motsättningar, även när den kläs i ny språkdräkt. På så sätt påminner den om extremhögerns hets på nätet.
Den hållning som borgerligheten – och förhoppningsvis även sunda delar av socialdemokratin och Sverigedemokraterna – borde kunna enas kring är i stället att ge alla individer, oavsett bakgrund, hyfsade livschanser så att de känner att de är en del av samhället. Men också att ställa krav och upprätthålla lag och ordning i samma syfte. Det var trots allt så Sverige skapade en sammanhållning i en turbulent omvärld under merparten av 1900-talet.
