Amara ringer mig. Jag hör på en gång att det är något. Vi har känt varandra länge. Hennes mamma avled under fruktansvärda omständigheter här i Sverige. Sedan även hennes pappa. Amara och hennes två syskon placerades på olika familjehem och behandlingshem.
Amaras bror hamnade på ett behandlingshem där jag jobbade. Syskonen ville inget annat än att få bo med varandra. Vi kämpade tillsammans och till slut kunde syskonen återförenas alla tre. De var i unga tonåren. Jag var runt 23-24. Det fanns ingen formalia bakom att jag blev den vuxna i deras liv, en blandning mellan pappa och brorsa, det bara föll sig så. Nu ringer en av dem och är rädd. Jag tror vi alla känner igen oss i hur man känner inombords när någon skapat rädsla hos en nära anhörig, någon man tycker om.
”Är det sant att de kan kasta ut en även om man har svenskt medborgarskap” frågar Amara. Hon är 40 nu och har en dotter på fem år. Jag hör att hon är orolig på riktigt. När vi lagt på är Amara lugn och vi bestämmer att vi måste träffas snart.
Insikten gick upp för mig vad hat-demagogerna har gjort. Vad de har lyckats med. De har fått vanliga svenskar från minoriteter att känna rädsla. De har upprepat så många gånger att nazismen är på väg att de har fått det att fastna. De hade lyckats skrämma Amara, göra henne orolig. Jag känner hur det väcker starka, dåliga känslor i mig. Exakt sådana känslor som vårt samhälle inte behöver.
Det får mig att tänka på vad rädsla kan göra med människor och hur det kan påverka vårt samhälle. Historien har gång efter annan visat vad som händer där den politiska motståndaren demoniseras. Där medmänniskor görs till fiender. Där den andra politiska sidan målas upp som några som vill skada, förstöra och förtrycka.
Det vill säga någon du måste bekämpa med alla medel innan det är för sent. Vad röstar grannen på egentligen? Vilka på arbetsplatsen vill egentligen bara kasta ut dig ur landet?
Det är en tragisk ironi att det är samma godhetssignalerande gäng som säger sig vilja rädda miljön, ha jämlikhet och fred som är de mest frekventa utövarna av hatets, motsättningarnas och smutskastningens retorik.
Detta genomgående från avgående partiledare, twittrande avsatta ministrar, panikslagna ledarskribenter och kulturpersonligheter som känner hur deras makt att döma andra håller på att rinna dem ur händerna.
Men vilket ansvar tar de politiska hatmånglarna som uppfunnit hotbilden och skapat polariseringen? Jag skulle säga inget. Därför faller ansvaret på oss andra. Vi måste berätta att det inte vandrar några nya nazister på vara gator. Det är sossar, centerpartister, liberaler och moderater som bytt parti. Mer än så är det inte. Det är svaret på en oansvarig migration, det är inte nazism, inte rasism, det är demokrati. Om detta må vi berätta, för det är inte bara Amara som är rädd.
Vi underskattar hur skadlig delegitimeringen av den politiska motståndaren är både för den vänster jag själv tillhör och för ett lands politiska kultur. Vi sliter sönder det kanske finaste demokratin skapat - den ömsesidiga, oartikulerade, insikten i att min motståndare i de flesta fall varken är mer eller mindre ond än jag själv. Hon är blott en person med andra erfarenheter som därför kommit fram till ett annat, lika legitimt, ställningstagande.
Det är inte bara ett hån mot dem som flytt från förtryck på riktigt, att säga att förtrycket hotar igen när högern ihop med SD vinner val. Det är ett kirurgiskt angrepp på något mycket skört mellanmänskligt. Kanske just detta är det värsta vi gjort, trots alla andra tokerier.
Fotnot: Amara har läst och godkänt att jag använde vårt samtal som exempel i denna kolumn.
