Sverige sticker ut vad gäller åtgärder för att motverka spridningen av coronaviruset. När den svenska regeringen införde förbud mot sammankomster med över 50 deltagare var våra grannländer betydligt mindre generösa – och flera europeiska länder hade redan infört utegångsförbud.
Att Sverige avviker betyder inte nödvändigtvis att vi gör fel – och om det skulle visa sig i efterhand att den svenska linjen fungerade bra skulle det inte per automatik betyda att andra länder gjorde fel. Vilka åtgärder som är lämpliga avgörs inte bara av vilket skede i epidemin som ett land befinner sig i, utan också av dess politiska kultur. Det är för tidigt att utvärdera huruvida den svenska strategin, som i hög grad baseras på frivillighet, varit lyckad. Men det är sannolikt att en sådan linje hur som helst skulle fungera sämre i länder där tilltron till myndigheterna är lägre.
Avvikande åtgärder i kombination med en inte sällan otydlig kommunikation kring varför dessa åtgärder vidtas – eller inte vidtas – bäddar dock för ifrågasättande och kritik. Detta förtjänar att bemötas på allvar av ansvariga. Det finns emellertid en oroväckande tendens att ogiltigförklara kritik från personer som inte är experter.
Ett illustrativt exempel på detta är det uttalande som Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson nyligen gjorde i en intervju: ”Att alla är experter, också det har jag varit med om förut. [...] Det är lite tråkigt att medierna släpper fram experter som man kanske inte gjort så bra research på. Som kanske har någon titel i bästa fall, men inte inom det här området” (Dagens Nyheter 5/4). Vidare beklagade sig Carlsson över att ”en del av de som hörs” inte har någon ”riktig bakomliggande kunskap”.
Den inställning som uttalandet ger uttryck för är problematisk av flera skäl. Det är rimligt att överlåta prognoser gällande sådant som smittspridning och behov av sjukvårdsplatser till sakkunniga. Men expertis är ingen garanti för gott omdöme. Kampen mot viruset handlar inte bara om epidemiologi utan om att göra politiska avvägningar där olika faktorer vägs in. En åtgärd som skulle kunna minska spridningen av corona kan ha andra negativa konsekvenser, både hälsomässiga och ekonomiska.
Vidare behöver sakkunniga inte nödvändigtvis vara överens med varandra – vilket vi sett inte minst nu under hanteringen av epidemin. I sådana situationer är det kanske ännu viktigare att sakligt bemöta kritik även från den som saknar titel inom området.
Viruset har förändrat vardagen för många av oss. För vissa är förändringen temporär men likväl påfrestande, för andra av det permanenta slaget: alltför många svenskar har redan förlorat en familjemedlem, vän eller kollega. Tusentals har förlorat sin försörjning.
Sakkunskap är viktigt men att avfärda kritiker som okunniga riskerar att leda till att vanliga medborgare exkluderas från den politiska debatten – för bekämpandet av viruset handlar i stor utsträckning om just politik. Oavsett vad man anser om den svenska strategin bör man därför ha i åtanke att det inte är Folkhälsomyndigheten som bär det främsta ansvaret, utan regeringen.
