Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry
Bild: Ernst Henry

Alice Teodorescu Måwe: Virus ger inte immunitet mot ansvar

Den svenska regeringen är inte tydlig nog med vad de grundar sina beslut på. Det gör det snudd på omöjligt att i framtiden utvärdera om besluten som gjordes var goda eller inte.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Möjligheten till ansvarsutkrävande är grundläggande i varje representativ demokrati. För att medborgarna ska kunna fullgöra sin plikt, och i praktiken utkräva ansvar, måste en rad faktorer föreligga. Dels måste det vara tydligt vem ansvar ska utkrävas av, dels måste medborgarna vara införstådda med vilka överväganden som ligger bakom de fattade besluten.

När statsminister Stefan Löfven (S) framträdde i en förinspelad intervju i Aktuellt på onsdagskvällen var det framför allt svaret på frågan om vem som bär ansvaret för den svenska coronastrategin som stack ut. På den direkta frågan om vem som styr Sverige i den rådande krisen, regeringen eller Folkhälsomyndigheten, svarade statsministern utan att darra på manschetten att ”regeringen styr alltid landet”. Gott så.

Följdfrågan, om det är regeringen eller myndigheten som bär ansvaret för den omstridda väg Sverige valt, avfärdade emellertid Löfven. Frågan var "väl spekulativ" enligt statsministern och det konkreta svaret uteblev. Men om det visar sig att fler människor dör per capita i Sverige än i jämförbara länder måste medborgarna ha möjlighet att utkräva ansvar (SVT 1/4).

Statsministerns svar är ytterst anmärkningsvärt. Frågan om vem som tar ansvar för de rekommendationer som expertmyndigheten ger är högst relevant och förtjänar att seriöst besvaras i ett läge där osäkerheten kring den valda metodens, vilken den nu är, effektivitet förblir stor. Svaret är därutöver en förutsättning för ett framtida adekvat ansvarsutkrävande, vilket kräver tydlighet kring vem som bär ansvar och hur beslut fattats.

Om varken allmänheten eller medierna har insyn i hur modellerna eller beräkningarna ser ut, eller vilka olika scenarier man laborerar med, blir det nästintill omöjligt att i efterhand utvärdera de vidtagna åtgärderna.

Därför vore det välgörande om Folkhälsomyndigheten, men framför allt regeringen som i realiteten har det yttersta ansvaret, tog ett mer proaktivt grepp och på ett transparent vis redogjorde för de avvägningar och antaganden som gjorts, med tydliga hänvisningar till den evidens som besluten baseras på. I ett läge där det framstår som om svenska myndigheter sitter inne med kunskap som andra länders experter saknar (hur annars tolka den så diametralt annorlunda väg som Sverige valt?) ökar behovet av en rak och ärlig kommunikation.

”Det svenska experimentet”, som den svenska smittbekämpningsstrategin med skräckblandad förtjusning kommit att kallas på sina håll i världen, baseras på vädjanden, inte förbud. Budskapet till människor har de senaste dagarna varit att man bör ”fundera på om det är nödvändigt att åka bort i påsk” utan att någon vägledning kring hur prövningen av nödvändigheten ska göras.

Den offentliga strategin innebär således att den enskilda individen åläggs ett stort eget ansvar. Också utifrån detta perspektiv hade det varit rimligt att på ett pedagogiskt vis redogöra för det underlag på vilka besluten fattats.

I länder där regeringscheferna tydligt deklarerat att de, i egenskap av politiskt ansvariga, fattat de långtgående besluten är ansvarsfördelningen uppenbar och medborgarna på det klara med var ansvarsutkrävandet ska riktas. Också svenska medborgare förtjänar att behandlas på detta vuxna sätt. I grunden är det en fråga om förtroende.