Åtta, 220 meter höga, vindkraftverk ska enligt planerna smällas upp på Skottfjället i Bohuslän. Ett naturskönt område och en trakt med gamla kulturhistoriska anor. De boende i närområdet kämpar för att stoppa de gigantiska vindsnurrorna, rapporterar Bohuslänningen (8/5). Men det är troligen förgäves. De har inte de styrande lokalpolitikerna med sig.
I den så kallade energiöverenskommelsen som slöts 2016, mellan fem av riksdagens åtta partier, fick regeringen igenom att all energi i Sverige ska vara förnybar senast 2040, det vill säga om bara 19 år. Endast L, V och SD stod utanför överenskommelsen. Beslutet innebär i praktiken att kärnkraften ska fortsätta avvecklas, trots det massiva energibehov som förväntas uppstå när hela fordonsflottan ska övergå till elkraft.
Beslutet gav även grönt ljus för en vindkraftssatsning utan motstycke. Bara förra året växte vindkraftens kapacitet med nästan femtio procent. Men målet är att ytterligare fyrfaldiga den. En närmast exponentiell ökning. Vi talar hundratals, eller snarare tusentals nya vindkraftverk.
Sverige har en olycklig historia av att gå in hundra procent för det som ligger i tiden. På 1960-talet var det rivningar av stadskärnor, motorleder, oljelager och miljonprogramsområden som gällde. Strax därefter skulle vi bli en ledande kärnkraftsnation – bara för att sedan avveckla vad vi nyss investerat dyrt i. Det finns något enögt och blint över dessa skarpa pendelslag – och de går igen på många områden, exempelvis skolan och marknaden. Om något får status som rationellt så marscherar hela det offentliga Sverige i samma riktning, för att något decennium senare inse att man inte tänkt igenom det hela.
Vi riskerar stå inför något liknande när den nuvarande guldruschen kring vindkraften lagt sig. Det är ett faktum att stora vindkraftverk stör både människor, djur och natur. Men samma land som förbjuder sina invånare att bygga fritidshus vid minsta skogssjö struntar fullständigt i ”obrutna siktlinjer” när det handlar om att placera ut dussintals, flera hundra meter höga, vindsnurror på berg och slätter runt om i naturlandskapet. Samma politiker som alltid säger sig värna miljön verkar heller inte bry sig särskilt mycket om vad detta innebär för exempelvis fågellivet. Enligt Naturvårdsverket skulle en utbyggnad till 5 000 vindkraftverk innebära att 36 500 döda fåglar varje år.
Ändå fortsätter Myndighetssverige och merparten av det politiska etablissemanget att driva på utvecklingen. Om det på 1960-talet hette att bilen, tillväxten och industrin måste gå före allt annat så räcker det nu att nämna ordet klimatomställning för att diskussionen ska upphöra. Det är bara det att det inte alls är självklart att en massiv vindkraftutbyggnad är svaret på klimatomställningen. Speciellt inte när det görs för att fasa ut fullt fungerande kärnkraft.
Teknikutvecklingen kan göra dagens satsning på landbaserad vindkraft obsolet. Havsbaserad vindkraft utvecklas snabbt. Den stör människor mindre. Nya generationers kärnkraftverk kan komma att kunna massproduceras till mycket lägre kostnad än tidigare. Solcellsindustrin gör också väldiga framsteg. Så varför lägga alla ägg i samma korg? Vindkraften är en väderberoende och opålitlig energikälla, där energilagringen ännu inte är löst.
Striden kring vindkraften pågår på många håll. Ofta långt från beslutsfattarna i Stockholm. I jämtländska Krokom har invånarna efter lång kamp nyligen lyckats stoppa planerna på att bygga 60 nya vindkraftverk (SR 27/4). Detta efter bland annat protester från renägare och självaste Zlatan, som har boende i området. Renarna undviker med stor marginal att gå i närheten av vindkraftverken (ÖP 24/3). Det är kanske inte utan orsak. Enligt aktuell forskning påverkas även människor av lågfrekventa ljud från vindsnurrorna. Kringboende har länge klagat på rubbad nattsömn (SVT 23/4).
Men får regeringen som den vill kommer det bli betydligt svårare för lokala opinioner att stoppa vindkraftutbyggnaden. En utredning som ska vara klar vid halvårsskiftet väntas föreslå att kommunerna inte ska kunna säga nej om det inte görs redan tidigt i planprocessen, vilket i praktiken betyder innan något folkligt motstånd hunnit mobiliseras (DN 11/3).
Protesterna lär dock inte vara så lätta att knäcka. Precis som vid Almstriden för femtio år sedan, protesterna mot innerstadsrivningarna eller euro-omröstningen kan det mycket väl visa sig att etablissemanget har fel och folket rätt. Makthavarnas entusiasm för storvulna projekt har nämligen väldigt lite med förnuft och kunskap att göra. Att bortse från försiktighetsprincipen och blunda för vår begränsade förmåga att ta in alla framtida konsekvenser av radikala storskaliga planer är snarare motsatsen till förnuftigt handlande.
