Sveriges elbehov kan fördubblas de närmaste 12 åren till följd av den pågående klimatomställningen till fossilfri drift i industrier och transporter. Det gäller inte minst Västsverige där Northvolts nya batterifabrik på Hisingen, Göteborgs hamn och kemiindustrin i Stenungssund kommer att sluka stora mängder el i framtiden.
Mot den bakgrunden får det sägas vara välkommet att regeringen gett klartecken till två nya vindkraftsparker till havs utanför Hallandskusten. Parkerna, på sammanlagt 100 och upp till 350 meter höga vindkraftverk, kommer generera lika mycket el som en stor kärnkraftsreaktor och vara placerade 21-30 kilometer utanför Falkenberg och Varberg.
Det finns liknande planer på havsbaserade vindkraftsparker utanför Bohuskusten. Vindkraft till havs är förvisso dyrare än landbaserad vindkraft, men den kan ge större effekt och är av naturliga skäl mindre störande för närboende. Vindkraften till land bör snarast begränsas, inte minst då ljudets inverkan inte är helt klarlagt. För att inte störa de unika natur- rekreationsvärden som finns på västkusten bör dock den havsbaserade vindkraften placeras så långt ut från kusten som möjligt. Skagerrak borde ha större möjligheter än Kattegatt att hålla avstånd till kusten, då närheten till Danmark är mindre. Dessa beslut får hur som helst inte styras av kortsiktiga nyttokalkyler.
En lika viktig aspekt är att vindkraftsutbyggnaden till havs kombineras med utbyggnad av ny kärnkraft. Det handlar inte bara om att vindkraften inte kommer räcka till för att lösa behoven. Väderberoende kraftslag måste kombineras med baskraft som kan reglera produktionen vid effekttoppar och dalar. Annars kommer vi efter hand som inslaget av sol- och vind ökar få ett allt mer instabilt kraftsystem, ytterst med risk för elavbrott. Enbart västkusten kommer det troligen behöva byggas ett antal mindre kärnkraftverk.
Det finns alltid goda skäl att förhålla sig skeptisk. Men vi kan inte heller vara helt passiva. Sveriges behov av nya energikällor är stort. Utbyggnaden bör ske stegvis och vi bör vara beredda att ompröva beslut efter hand. Storskaliga samhällsomställningar har nämligen en tendens att slå fel, eller åtminstone få oväntade konsekvenser. Den ogenomtänkta nedläggningen av fullt fungerande kärnkraftverk de senaste decennierna är ett exempel på sådan ensidighet, som inte direkt stärkt förtroendet för svensk energipolitik.
Det samma kan sägas om den extrema utbyggnaden av vindkraft till lands, men dsina ännu inte helt klarlagda hälso- och bullereffekter. Vindkraften till havs är ett än mer oprövat kort, men den berör inte på samma sätt människors omedelbara livsmiljö.
Både de nya kärnkraftsreaktorerna och den havsbaserade vindkraften bör därför byggas ut stegvis och komplementärt, med möjlighet att korrigera besluten under resans gång. Vi kan inte avstå från alla risker, men vi bör heller inte lägga alla ägg i samma korg.
