Det märks att Miljöpartiet inte längre sitter vid regeringsmakten. Med de gröna ministrarna ur vägen försöker Socialdemokraterna positionera sig som ett parti som driver på för hårdare tag i kriminalpolitiken.
S som i mitten av 00-talet fördömde Folkpartiets integrationspolitiske talesperson Mauricio Rojas för dennes krav på att fler utländska brottslingar skulle utvisas ur riket önskar nu exakt samma sak.
”Vi ska utvisa fler brottslingar. Det handlar i grunden om tilltron till det svenska rättssystemet”, deklarerade Magdalena Andersson (S) i en intervju häromveckan (DN 9/12).
Migrationsminister Anders Ygeman har därför fått i uppdrag att leverera nödvändiga lagändringar utifrån en statlig utredning som presenterades tidigare i somras. Och det är verkligen på tiden. Av utredningen i fråga framkom att åklagare undandrar sig från att yrka om utvisning för att man anser att förutsättningarna för utvisning inte är uppfyllda i det enskilda fallet eller att den åtalade anses ha så stark anknytning till Sverige att utvisning inte lär bli aktuellt. Det står alltså klart att det behövs lagändringar på området.
Men samtidigt undviker regeringen den centrala frågan om verkställighetshinder som sätter stopp för utvisningar av allvarliga säkerhetshot eller grovt kriminella.
Verkställighetshinder framträder på olika sätt men har främst att göra med generella hinder kopplat till hemlandet, exempelvis att det råder en väpnad konflikt i landet, eller individuella skäl så som att den utvisningsdömde riskerar förföljelse. Sverige har via internationella konventioner förbundit sig att inte utvisa individer till länder där de riskerar dödsstraff, tortyr eller förföljelse. Det innebär att en utvisningsdömd får stanna i Sverige om det föreligger fara för sådana följder i hemlandet.
Det är exempelvis fallet med de sex radikala imamer som i enlighet med lagen om särskild utlänningskontroll (LSU) fick utvisningsbeslut 2019 för att de bedöms utgöra ett allvarligt säkerhetshot mot Sverige. Men då individerna i fråga riskerar tortyr eller förföljelse i sina hemländer är de ändå ute i det fria i Sverige med anmälningsplikt hos polisen.
Verkställighetshinder kan även uppstå om hemlandet vägrar ta emot medborgare som inte frivilligt gått med på utvisning, vilket bland annat är fallet med länder som Irak, Eritrea, Somalia, Iran och Libanon.
För att värna medborgarnas tilltro till det svenska rättssystemet måste inte bara fler utländska brottslingar bli dömas till utvisning. Regeringen måste också undanröja de verkställighetshinder som i praktiken innebär att utvisningsdömda får stanna kvar i Sverige.
Att hänvisa till internationella åtaganden i konventioner är inte tillfredsställande när andra länder i Europa utvisar kriminella och säkerhetshot till norra Afrika och Mellanöstern. Givetvis ska Sverige inte utvisa människor till döden eller länder där det är uppenbart att individen i fråga kommer att utsättas för tortyr och förföljelse. Men det betyder inte att Sverige står utan alternativ.
Regeringen kan förhandla fram återtagandeavtal med diplomatiska garantier för att säkerställa att den utvisade inte ska utsättas för fara och tortyr i sitt hemland, och med krav på uppföljande besök av svenska myndighetsrepresentanter för att kontrollera att sådana garantier faktiskt efterföljs.
Vidare bör regeringen överväga om biståndsmedel till vissa länder ska villkoras med att de samarbetar i utvisningsärenden. Varför ska exempelvis Irak få omkring 370 miljoner kronor i bistånd när Bagdad inte vill ta emot irakier som vägrar utvisning från Sverige? Och varför används inte dessa enorma summor biståndspengar för att pressa den irakiska regeringen att inte skada individer som vi försöker utvisa dit?
Det finns många stenar kvar för regeringen att vända på.
