Coronapandemin har bommat gränsen mellan Norge och Sverige. I norra Bohuslän, Dalsland och Värmland har näringslivet tagit stor skada av att norrmän inte längre kan handla i Sverige. På andra sidan lider företag som är beroende av svensk arbetskraft av de strängare norska karantänsreglerna.
Konsekvenserna är särskilt tydliga i Strömstad. Matvarubutiken Maximat har minskat sin försäljning med 97 procent. Anställda som bor på andra sidan gränsen tvingas sitta isolerade hemma efter jobbet, säger butikschefen Ole Jörgen Lind till GP.
Trots att det har upprättats en teststation för covid-19 som ger svar efter 48 timmar måste norrmän som reser in i Sverige sitta i karantän i tio dagar när de kommer hem.
Butiksägarna i Strömstad hoppas, likt näringsidkare i andra gränskommuner, att handeln kommer att ta fart så fort smittspridningen minskar och gränsen kan öppnas igen. Men handlarna ska inte hoppas på för mycket.
Trots att norska arbetsgivare lider av brist på arbetskraft verkar många politiker i Norge se de stängda gränserna som något positivt. Norrmännen måste nu handla på hemmaplan. Det har väckt en gammal debatt om gränshandeln till liv.
Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet anser att coronapandemin har visat att det är möjligt att Norge kan skapa tusentals nya arbetsplatser om gränshandeln till Sverige och Danmark minskar. De summor – 25 miljarder norska kronor – som norrmän årligen lägger på handel i svenska och finländska gränsstäder och genom att ta färjan till Danmark ska minska, menar hon. ”Varför ska vi sponsra svenska arbetsplatser?” frågar hon sig i en debattartikel (Verdens Gang 25/8).
Hon är inte ensam om den åsikten. Kårstein Løvaas, stortingsrepresentant för regeringspartiet Høyre, menar att de pengar som ”pumpas ut” ur norsk ekonomi i stället ska spenderas i Norge (SVT 22/7). Arbetsgivarorganisationen NHO Mat og Drikke har också hakat på debatten och presenterat sex förslag för att reducera handeln i grannländerna, och då i synnerhet Sverige.
Vill norrmännen verkligen starta ett handelskrig över lösgodis och snus? Svenska handlare tjänar på att norrmän gör sina inköp i Sverige. Det är förståeligt att norska politiker och näringslivsorganisationer vill ha konkurrenskraftiga priser och därför propagerar för att sänka momsen på tobak och alkohol samt ta bort den norska punktskatten på socker. Men även om dessa åtgärder genomförs kommer norska priser inte att kunna konkurrera med svenska. För att på riktigt komma åt gränshandeln skulle Norge troligen behöva införa striktare tullar för privatimport av mat. Då skulle smugglingen antagligen ta fart.
Det är dumnationalistiskt. Om nu Listhaug anser att norska konsumenter sponsrar svenska arbetsplatser, kan man fråga sig varför Sverige ska sponsra norska företag med arbetskraft utbildad i Sverige. Norska gränskommuner är beroende av att svenskar kommer dit och jobbar. Det är inte otänkbart att lokalpolitiker på den svenska sidan av gränsen försöker locka tillbaka arbetskraften genom olika förmåner för den som arbetar inom kommunen. Som ett rent motangrepp.
En sådan utveckling skulle skada relationen mellan länderna. De norska politikerna och intresseorganisationerna borde i stället bejaka den potential som finns i det nordiska samarbetet. Norge är den enskilt största svenska varuexportmarknaden, och det land efter Tyskland som vi importerar mest varor ifrån. Att norrmän åker till Strömstad och köper snus är på totalen en droppe i havet.
Det handlar dessutom inte bara om pengar. Som Elsie Hellström, vd på den svensk-norska samarbetsorganisationen Svinesundskommittén säger till GP, får stängda gränser mellan länderna också konsekvenser för mänskliga relationer och kulturutbyten. Om Fremskrittspartiet och NHO Mat og Drikke får som de vill kommer Strömstadsborna inte höra någon norska på stan. Det blir inga skämt i kassakön om vad bärs betyder på grannspråket. Det vore väl trist.
