Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Hamid Zafar: Vilken är den svenska berättelsen?

Vi har haft råd att inte behöva ta itu med vad det svenska är. Det är först i ljuset av de senaste årens stora flyktingvågor som systemets brister blottat sig.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I skuggan av den pågående pandemin gjorde Liberalerna nyligen ett utspel att alla asylsökande ska få en obligatorisk samhällsintroduktion på hemspråket som bland annat ska bestå av lagar, demokrati och normer och värderingar (GP 21/4 2020). Utspelet säger mycket om den svenska självbilden. Vi kan solidariskt ta emot människor från alla världens länder och de kommer alla att kunna ta till sig inlagd sill, faluröda stugor, och vemodiga ballader av Evert Taube.

Genom åren har mycket tid ägnats åt att söka svar på frågan varför den svenska integrationen haltar. Jag menar att frågan är felaktigt formulerad. Vi bör istället fråga oss varför den svenska integrationen ens fungerar? I ett land som saknar grundläggande mekanismer som gör människor till aktiva samhällsmedborgare bör vi kanske inte vara förvånade över utfallet.

Sverige tillhör – tillsammans med Serbien, Irland, San Marino och Andorra – de enda länderna i Europa som inte har något språkkrav för vare sig medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd. Detta har resulterat i att medborgarskapets betydelse reducerats till ett formellt sådant. Innebörden av det moraliska medborgarskapet diskuteras aldrig. Vad förväntas av mig som kommit hit?

Detta kombineras med en stark känsla av konformitet och en ängslig inställning till den egna kulturen (minns till exempel SAS-reklamen). Vi saknar dessutom en gemensam litteraturkanon som binder samman berättelsen om Sverige. Idag har flera generationer svenskar vuxit upp i ett land där känslan är att ekonomi och välfärd utvecklats per automatik. Vi har aldrig behövt ställa oss frågan varför vi fått det bättre. Resan från ett statarsamhälle, där tregenerationsboenden var normen, till att ungdomarna förväntas få sin första bostad när de lämnar gymnasiet har gått oerhört fort. Allt detta har varit uppenbart hela tiden. Vi har haft råd att inte behöva ta itu med vad det svenska är. Det är först i ljuset av de senaste årens stora flyktingvågor som systemets brister blottat sig.

I detta tillstånd har man etablerat ett system där människor som kommer till Sverige kan förvänta sig få obegränsat tolkstöd, inga särskilda krav på att lära sig svenska och möjlighet till livstids försörjningsstöd. Ett system som inte har några särskilda förväntningar på de som kommer hit. Vi borde ställa oss frågan vad det är i vårt system som möjliggör att människor i mindre utsträckning blir självförsörjande.

Ett av de största misslyckandena med den svenska modellen är att man aldrig har angripit frågor som rör lojalitet och identitet. I Sverige har ambitionen aldrig varit att människor som kommer till Sverige ska identifiera sig som svenskar som är lojala med den svenska nationen. Än idag kan du träffa på tredje generationens turkar som i första hand identifierar sig som turkar bosatta i Sverige – inte som svenskar med turkiska rötter. Detta är något som man lyckats avsevärt bättre med i länder som USA och Kanada. En stark känsla av tillhörighet till det nya landet.

Om svenskar själva inte formulerat den svenska berättelsen, hur ska vi då kunna förvänta oss att de som kommer ska kunna ta till sig det svenska?