Det är kristider. Folk uppmanas arbeta hemma. Själv förbereder jag mig på att gå till jobbet. Övertid och extrapass väntar, kanske förflyttning till annan ort. AT-läkare ska vara beredda på nästan vad som helst, har vi fått besked om. Vi är redo. Risken är hög att vi själva får corona, och även om de flesta av oss är unga och friska, kommer några bli svårt sjuka vid ett stort utbrott. Men det finns inget alternativ. Sällan har så många människor behövt vår kunskap och kompetens. Självklart ställer vi upp.
Jag önskar dock att makthavarna hade gett oss en bättre utgångspunkt. Att det fanns handsprit och skyddsutrustning i tillräckliga kvantiteter, att de materiella förutsättningarna var bättre. Men också att vi som står där på frontlinjen hade bättre kvalifikationer.
Sannolikheten är hög att den första läkaren en corona-sjuk patient möter på akuten är en olegitimerad underläkare, anställd på ett kort och osäkert vikariat. Dessutom till en låg lön. Svenskarna tror att en nyutexaminerad läkare tjänar i genomsnitt 36 638 kronor i månaden, men i verkligheten är det ner mot 24 000, enligt Sveriges yngre läkares förening (Sylf).
Det har skapats ett underläkarproletariat. AT-platserna, en utbildningstjänst läkare måste genomföra efter examen för att få legitimation, har länge varit för få. Antalet ST-tjänster, utbildningstjänst för att bli specialist, hålls också nere på många håll. Unga läkare kommer inte vidare i sina karriärer. 1 500 läkare beräknas vänta på AT enligt Sylf, och kötiderna växer.
Ett vikariat är billigare än en utbildningstjänst - på kort sikt. På längre sikt innebär det färre specialistläkare, som måste hyras in till skyhöga belopp. Hade politikerna inte varit dumsnåla hade svensk vård haft högre kompetens nu när krisen slår till.
Underläkare ska visserligen inte underskattas. Det är kompetenta unga doktorer som med stöd av bakjourer möter de misstänkta coronafallen. Många fritidstimmar ägnas åt kunskapsinhämtande, för att slippa ångesten över att stå på akuten och inte ha verktyg att ge patienterna den vård de förtjänar. Inget kan dock ersätta den strukturella utbildning en AT- eller ST-tjänst innebär.
Argumenten för att inte tillhandahålla utbildningstjänster är anmärkningsvärt verklighetsfrånvända. I Stockholm och Uppsala, där antalet AT-platser är få både i förhållande till folkmängd och den vård som produceras, säger ansvariga chefer att det saknas handledare. Båda tillhör de mest läkartäta städerna i landet. Byråkraterna på Socialstyrelsen har inte brytt sig om en av vårdens viktigaste personalstrategiska fråga. Riks- och regionpolitiker av alla partitillhörigheter har ignorerat situationen.
Vården står nu sämre rustad inför corona än vad som borde ha varit fallet. När allt detta är över önskar jag att de fina ord som nu uttalas om min yrkesgrupp omsätts i handling. Svensk sjukvård behöver specialistläkare, inte ett underläkarproletariat.
