En av Coronakommissionens främsta slutsatser var att svenska myndigheter inte klarade att skydda samhällets mest utsatta när pandemin svepte in. Att smittan kom in på äldreboenden var den enskilt viktigaste orsaken till Sveriges höga dödstal.
Kommissionen konstaterade att svensk äldreomsorg lider av ”välkända strukturella brister”, byråkratspråk för att de ansvariga länge känt till problemen men inte gjort något åt dem. Ansvarsfördelningen är utspridd på en mängd huvudmän: kommuner, regioner och privata utförare. Personalen har ofta bristande makt över sin arbetsmiljö, är dåligt betald och underbemannad. Det saknas tillräcklig medicinsk kompetens. I allt för många fall har de anställda bristande kunskaper i svenska språket.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) påtalade häromdagen på DN Debatt (26/8) att problemen kvarstår trots alla politiska utfästelser. I en delstudie byggd på enkäter och journalgranskningar konstaterar den statliga myndigheten att det råder stora brister i omsorgen. Läkemedelshanteringen är inte patientsäker med felaktig medicinering som följd, döende patienter saknar inflytande över sin sista tid i livet och nästan hälften av patienterna saknar vårdplaner.
IVO konstaterar att bristande dokumentation kan få allvarliga konsekvenser när – såsom ofta är fallet – dessutom personalomsättningen är hög, språkkunskaperna bristfälliga och den medicinska utbildningsnivån hos de anställda är begränsad.
Det är lätt att hålla med. Samtidigt stjäl kravet på dokumentation kraft och tid från just verksamheten på golvet. Hade äldreomsorgen haft goda, tillitsbaserade personalförhållanden hade behovet av dokumentation varit mindre och vice versa. Det är något av ett moment 22.
Många gör i dag ett fantastiskt jobb inom äldrevården. Det är ett arbete som ofta och i hög grad handlar om att få förtroende, kunna tala med sköra människor och visa omtanke på rätt sätt, egenskaper som är svåra att sätta på papper. Högre utbildningskrav och mer dokumentation är ingen universallösning på en bättre äldrevård. Däremot är det ett rimligt krav att personalen behärskar fullgod svenska och att det finns medicinsk kompetens att rådfråga i verksamheten.
Hur ska då den rösta som vill se en stärkt äldrevård? Generellt har partierna till vänster, och i synnerhet Socialdemokraterna, haft högt förtroende när det kommer till välfärden. Något fog för detta finns dock inte när det gäller äldreomsorgen. Vården av de gamla har från början varit styvmoderligt behandlad i det socialdemokratiska folkhemmet. Skälet var helt krasst att den svenska välfärden i hög grad byggdes upp utifrån nyttomotiv snarare än humanism. Barn och bostäder stod i fokus för att det ansågs främja tillväxten. Den uttjänta arbetskraften var det inte lika noga med.
När tidningen Äldreomsorg (nr 4, 2022) nyligen jämförde Sveriges kommuner med avseende på kvaliteten inom äldreomsorgen fann man stora skillnader mellan olika orter – men ingen tydlig koppling till politisk färg på styret. Avgörande var de lokala politikernas prioriteringar. Välbärgade moderatstyrda kommuner lägger förvisso mindre pengar på äldreomsorgen, men de har å andra sidan inte sämre kvalitet i verksamheten. En trolig delförklaring till detta är att de generella hälsotalen är bättre i dessa kommuner. Friskare pensionärer behöver inte lika mycket insatser.
Inom högerblocket har både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna länge profilerat sig på att slå vakt om äldreomsorgen. Liberalerna har historiskt också värnat de äldre. Därför är det knappast troligt att en högerregering försummar denna grupp. På vänstersidan är det framför allt Vänsterpartiet som på senare år uppmärksammats omsorgens behov. Eventuella skattehöjningar lär dock inte täcka alla andra utgifter som ett fortsatt socialdemokratiskt styre innebär. S-styren tenderar att inte vilja stöta sig med sin egna kärnväljare och undviker ofta reformer som sätter jobb framför bidrag. Då blir det sällan pengar över till de mest utsatta.
Som Expressens politiska redaktör, Anna Dahlberg, nyligen konstaterade (20/8) gräver den galopperande inflationen, med ökande livsmedels- och energipriser, inte bara hål i medborgarnas plånböcker utan även i kommunernas. Svensk välfärd står inför ett stålbad. Då gäller det att ha politiker som kan prioritera vilka grupper som är i störst behov och gjort sig mest förtjänta av en hjälpande hand.
