Står du till höger eller till vänster i politiken? Placeringen på den ideologiska vänster-högerskalan är en viktig del i människors politiska tänkande. Ideologin, eller livsåskådningen som man sa ibland på 1900-talet, är en kompass som hjälper oss att ta ställning i de myriader av politiska konflikter som uppstår i komplexa samhällen.
Inom statsvetenskapen brukar vänster-högerdimensionen definieras utifrån inställningen till statens roll i samhällsekonomin och utifrån synen på omfördelande välfärdspolitik. En vänsterperson vill att staten griper in i ekonomin – statligt ägande är positivt – och förordar en stor omfördelning med hjälp av skatter, bidrag och generösa välfärdssystem. En högerperson omfamnar Ronald Reagans analys att de nio mest skräckinjagande orden på engelska är ”I'm from the Government, and I'm here to help”, vill att människor själva ska bestämma över sina inkomster och menar att välfärdssystemen kan underminera individens vilja att anstränga sig.
Som synes utgår statsvetarnas definition från konkreta politiska åtgärder, "policies". Det är dock tveksamt om avstampet i konkret politik är lika relevant som tidigare. Det är till exempel uppenbart att statens roll i samhällsekonomin har blivit mindre konfliktskapande. För att illustrera kunde valforskarna fram till och med 1970-talet fråga människor om inställningen till att ”socialisera de stora bankerna”. I dag framstår förslaget som verklighetsfrånvänt. Inställningen till statligt dirigerad omfördelning är mer aktuellt, men den fångar inte politikens underliggande konflikter lika exakt som tidigare.
Anledningen till att den traditionella definitionen träffar sämre är att politikens konflikter allt oftare kommit att handla om moraliska ställningstaganden. Med ett ofta använt uttryck handlar det om att ”hamna på rätt sida av historien”. Det är en omvänd Bertold Brecht-doktrin: först kommer moralen, sedan de materiella konsekvenserna.
För att svara mot nutidens politiska konfliktlinjer behöver definitionen av vänster-högerdimensionen justeras. I stället för att utgå från konkreta politiska förslag bör definitionen ta fasta på det uppfattade ansvaret för samhällsproblemen. Hur mycket ansvar ligger på individen respektive på samhälleliga strukturer? Vänster i dag är att lägga huvudansvaret för samhällsproblemen på strukturella, samhälleliga, faktorer, höger är att tillskriva individens val stor betydelse.
Tänker man så här blir många ideologiskt laddade diskussioner begripliga. Ett övertydligt exempel är debatten kring författaren Lena Anderssons krönika om att alla har råd att äta sig mätta på gryn och baljväxter. Den provocerade vänstern just för att ansvaret för barnens kosthållning lades på föräldrarna. På motsvarande sätt framstår högerns kritik mot public service för vänstervridning som förklarlig då etablerad journalistik regelmässigt framhäver strukturella förklaringar till samhällsproblemen och endast sällan lyfter individens ansvar. (Medieforskningen talar om att tematiska förklaringar dominerar över episodiska.)
När politiska konflikter moraliseras blir de ofta oförsonliga. Men samtidigt har den förändrade innebörden av vänster-högerdimensionen en fördel – mittenpositionen, en kombination av både vänster och höger, framstår som den enda intellektuellt hållbara. För en tänkande person är det uppenbart att såväl strukturerna som individernas val har betydelse. Att ensidigt framhäva det ena eller andra perspektivet är besvärande enögt. Det politiskt konstruktiva är att hitta balansen mellan dem.
