Om det var så att ett stort ryskt aktiebolag med täta band till Kreml och putinregimen varit Göteborgs största arbetsgivare våren 2022, då hade det blivit ramaskri. Hur ska Sverige hantera faktumet att ett bolag med nära band till en krigförande diktatur är så viktigt för lokalsamhället?
Debatten hade rasat i månader, politiker hade varit oense om vad som bör ske. Sannolikt hade regeringen behövt träda in och fatta beslut kring ägandet.
Som tur var behövde inte något liknande ske när Ryssland invaderade Ukraina.
Ryssland är primärt en råvaruexportör, inte en stor ägare av företag i Sverige. Det var många svenskar som förlorade sina rysslandsfonder och det fanns svenska bolag med intressen i Ryssland som gjorde rejäla förluster när de drog sig ur den ryska marknaden. Men, på det stora hela, var det en enkel ekonomisk skilsmässa.
Men hur står det till med Kina? Går det ens att jämföra? De bedriver ju inga krig, eller hur? Det stämmer. Man får förstås bortse från att landet ägnar sig åt militära ”trakasserier” i sydkinesiska sjön mot filippinska och vietnamesiska fiskefartyg. Man får också glömma att det sedan många år pågår en storskalig internering av muslimer i Xinjiangprovisen med syfte att motarbeta kulturella och religiösa traditioner som går på tvärs med kommunistpartiets idéer. Till sist får man göra sitt bästa för att glömma att kinesisk polis kväste demokratirörelsen i Hong-Kong.
Men om man faktiskt bortser från allt detta så bedriver inte regimen i Peking inte något regelrätt krig. Men fundera på om det skulle ändras? Ponera att följande händer: Xi Jinping, Kinas president tillika generalsekreterare för kommunistpartiet, förklarar att väntan är över, Kina ska återförenas och Taiwan, denna historiska anomali, är ett minne blott.
Tålamodet har trutit med Taiwans bråkiga regeringsparti, det Demokratiska framstegspartiet, som driver självständighetslinjen. USA är upptaget på annat håll, i Mellanöstern och med interna bråk. Europa kan inget göra. Japan, Australien, Filippinerna och Indien står maktlösa.
En massiv invasion från luften och havet stormar in över den bergiga ön Taiwan. När den kinesiska armén väl fått fotfäste på marken så är det bara en tidsfråga innan demokratin med 23 miljoner invånare är ockuperad. Vad som följer en är massiv repressionskampanj som strävar efter att montera ned landets samtliga demokratiska institutioner, pressfrihet, mediesfär för att ersättas av kommunistpartiets institutioner.
Scenariot är förstås fiktivt. Men det hör inte till fantasins domäner, det ligger inom ramarna för det som kan hända. Xi Jinping återkommer till att ”återförening” enbart är en tidsfråga. Kommunistpartiet föredrar en någorlunda fredlig återföreningen men man kan tänka sig en militär invasion om det krävs.
Så vad gör vi, i Sverige, när och om det sker? Var är beredskapen? Det är en frågor som måste besvaras nu och inte när invasionen och den ofrånkomliga repressionen är ett faktum. Ett problem i Sverige, och Europa generellt, är att man ofta undviker sådana här scenarion. I stället levde man med övertygelsen att Ryssland går att förhandla med (en inställning som rådde under 00-talet och tidigt 10-tal) och att Kina är en förträfflig handelspartner.
Men kinesiska bolag kan inte lösgöras från den kinesiska staten. De är tätt förenade och kommunistpartiet har alltid representanter inom de stora bolagen, inklusive Geely, Volvo cars ägarbolag.
Nationellt kunskapscentrum om Kina (NKK), som är en del av den ideella föreningen Utrikespolitiska institutet (UI), har gjort en sammanställning av kinesiska affärsintressen i Sverige.
Den huvudsakliga beröringspunkten mellan länderna, räknat i investerat kapital och antal anställda, är utan konkurrens Volvo Cars AB. Det handlar om omkring 22 000 anställda i Göteborgs stad samt några i Stockholm och Skåne. Förutom Volvo med angränsande bolag, som Polestar, så handlar det om mindre kinesiskägda bolag. Den stora elefanten i rummet är alltså Volvo cars som köptes av Geely 2010 och sedan dess framgångsrikt har drivit företaget.
Från Volvo besvaras frågor kring det kinesiska ägandet med mumlande eller tystnad. Det hävdas att Volvo är ett privat bolag utan band till den kinesiska staten. Marknad och parti är åtskilda ting och inget som man behöver bekymra sig om i Västsverige. Men en sådan övertygelse har inget med verkligheten att göra.
Det existerar inga renodlat privata bolag i Kina. Och Geely är inte vilket bolag som helst. Bolaget ingår i kommunistpartiets ”Made in China 2025-”strategi som syftar till att göra Kina till ett högteknologiskt nav oberoende av omvärlden. Inom denna strategi finns ett antal nyckelindustrier och Geely är en av dem. Geely-ägaen Li Shufu är en lojal partimedlem och har förstås inga invändningar (något annat vore förstås destruktivt).
Så vad gör vi i Sverige? Går det att fortsätta mumla om Volvos ägarbolag när och om det blir krig mellan diktaturen Kina och demokratin Taiwan? Kommer vi låtsas som om det regnar medan krig och repression pågår och kopplingarna mellan Geely och kommunistpartiet ignoreras?
Det finns inget enkelt svar på vad som bör göras. Men en början är faktiskt att frågan börjar diskuteras: Vad innebär det svenska ekonomiska beroendet av Kina för vårt samhälle? Vad innebär det att den största privata arbetsgivaren i Göteborg är ett bolag i beroendeställning till det kinesiska kommunistpartiet? Sådana frågor har länge ignorerats men det får bli ett slut med det. Den diskussionen kommer nämligen bli betydligt jobbigare när det är öppet krig i Taiwan.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
