"I dessa coronatider" - hur många gånger har inte vi sagt denna mening, som en förklaring till något vi gör eller inte gör, nästan som en besvärjelse? Jag tror att det var historikern Peter Englund som i en intervju sa att "problemet med samtiden är att den håller på just nu och därför är omöjlig att överblicka". "I dessa coronatider" är samtiden än svårare än vanligt att överblicka, tolka och förstå och framtiden om möjligt än mer oviss.
Åsikterna om den svenska coronahanteringen är fortsatt många och tvärsäkra. Antalet experter, professorer och virologer som dyker upp i TV-rutan tycks lika stort som antalet nya TV-meteorologer. Twitters och Facebooks stormtrupper tävlar som vanligt i tvärsäkra fördömanden och bannbullor.
I sitt sommarprogram för ett tag sedan gav Anders Tegnell, sansat och sympatiskt, en tillbakablick på det svenska smittbekämpningsarbetet. Det var ett lågmält försvar för Folkhälsomyndighetens strategi – det han kallade klassiskt smittskyddsarbete: "Att successivt sätta in åtgärder och följa upp effekterna för att anpassa dem så att smittan inte slog ut sjukvården och andra samhällsfunktioner."
Statsepidemiologen talade om sjukdomens oberäknelighet, "vem vet med det nya viruset?". Det är svårt att veta vilka metoder som har bäst effekt. "Nedstängning har haft olika effekt i olika länder. Bra effekt i Österike, dålig i Spanien, till exempel." Han framhöll att det finns en rad skäl till att det blivit så olika i de nordiska länderna, bland annat hur sjukvården styrs, synen på beredskapslager, andelen av befolkningen med utländsk bakgrund och graden av tättbefolkade områden.
Han försvarade liksom tidigare att hålla skolorna öppna. Skolstängningar drabbar barnen hårt, "speciellt barn som redan har det svårt på olika sätt", utan att ha påtaglig effekt på smittspridningen. Och han hävdade fortsatt att det inte finns skäl att rekommendera ansiktsmask:
"Riskerna med att bära mask diskuteras dock sällan och avfärdas ofta snabbt. I Norden är vi eniga om att det inte finns stöd för att använda mask ute i samhället" sa Tegnell.
Härom dagen var det Björn Olsens tur att sommarprata. Han är professor och överläkare vid Karolinska Institutet och en av landets ledande experter på infektionssjukdomar. Han har forskat om pandemier i decennier och varit en av de mest konsekventa, synliga och tidiga kritikerna av den svenska coronalinjen.
I sitt sommarprogram var Björn Olsen skoningslös i sin kritik av Folkhälsomyndigheten. Han sa att programtiden inte skulle räcka till för att räkna upp alla misstag som Tegnell och hans kollegor begått. Men ett antal hann Olsen trots allt med.
Han menade att Finland, som för övrigt likt Sverige inte rekommenderar ansiktsmask, gjort allt rätt och att Sverige i stort sett gjort allt fel. Han talade om sekterism, bristande fantasi och den övergivna försiktighetsprincipen. Han menade att utvecklingen gett honom och de andra i gruppen av 22 kritiska forskare rätt. Det var de som i mitten av april, i en debattartikel i DN, krävde att politikerna skulle gripa in eftersom Folkhälsomyndighetens tjänstemän saknade "talang att förutspå eller begränsa epidemin". Forskarna ville bland annat se snabba stängningar av skolor och restauranger. (Det är värt att notera att Björn Olsen i sitt sommarprogram sa att "nedstängningståget" gick redan i mitten av mars.)
Oaktat vilken linje som hade varit och är den riktiga är det svårt att ducka för Björn Olsens retoriska fråga:
"Med så höga dödstal, hur kan vi tycka att detta är en bra strategi. Det övergår mitt förstånd", sa han.
Kan det verkligen bara handla om olyckliga omständigheter och institutionella skillnader? Är det rimligt att tro att vi ensamma gör rätt bedömning, alla andra fel? Hade det inte varit bättre att "förbereda sig för det värsta och hoppas på det bästa"?
Sanningen är nog att ingen riktigt vet vad som är rätt och fel - ännu. Det finns inga enkla och raka svar. Det som lyckats på ett ställe, misslyckas på ett annat. Det finns inte ens en enighet om hur man skall räkna dödstal - covid-19-dödsfall eller total dödlighet. I det senare fallet kommer Sverige inte illa ut i jämförelse. "Jag tror inte vi har några tydliga svar än. Visst skall vi jämföra och utvärdera och lära oss men att dra säkra slutsatser redan nu kan leda till många felaktiga svar", sammanfattade Anders Tegnell.
Mycket må vara osäkert men ett kan man vara säker på: både Anders Tegnell och Björn Olsen är besjälade av att rädda liv. Man kan inte ifrågasätta deras goda avsikter, heder och övertygelse. Men båda har utsatts för hatstormar som trotsar all anständighet och allt förnuft!
Björn Olsen berättade om hur han och hans meningsfränder kallades hobbyepidemiologer och alarmister och fick löpa gatlopp. Olsen fick klart för sig att han skulle "hålla käften eller allra helst dö". Kollegor uttryckte sin avsky.
Anders Tegnell vittnade om samma sak: "Det skapades utan att jag till en början insåg det en enorm hatvåg i sociala medier mot mig." Han fick hotmejl som fick honom och myndigheten att vända sig till polisen. Han har kallats mördare och jämförts med Stalin och Hitler.
Både för Tegnell och Olsen har det vänt och hatstormarna har bedarrat. Men dessa ständiga hat- och hotattacker på sociala medier är allvarliga, destruktiva och djupt obehagliga. De minskar det mellanmänskliga förtroendet och ökar motsättningarna i samhället. I värsta fall tystar hatet oliktänkandet och den konstruktiva debatten. Vetenskap, forskning och samhällsutveckling förs framåt i skärningspunkten mellan olika åsikter och insikter.
Vi behöver åsiktsskillnader. Det är de som hotar, hatar och försöker skrämma till tystnad som skall vara tysta, inte de som vidgar debatten.
"Att tillåta åsiktsskillnader räcker inte, vi måste kräva dem", som Robert Kennedy sa.
