Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Paulina Neuding: Vi måste förstå lockelsen i religiös fanatism

Många har svårt att greppa ultraortodoxins dragningskraft och ser i den bara materiell fattigdom och förbud. Men inte sällan handlar oförståelsen om bristande insikt om vad människor söker i sina liv.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

TV-serier som Tiger King och Unorthodox på Netflix är alltså vad vi ägnar oss åt i självisolering. Själv slås jag av likheterna mellan att sträcktitta på Joe Exotics hockeyfrilla och Jacob Shapiros tinningslockar – nöjet består i att se människor bete sig riktigt märkligt.

Det är synd att Unorthodox faller så platt, för här finns så mycket att säga, inte bara om en specifik chassidisk sekt i Williamsburg i Brooklyn, utan om en grupp som alltmer sätter sin prägel på Israel och på Mellanösternkonflikten. De ultraortodoxa blir fler, med höga fertilitetstal (drygt sju barn per kvinna i Israel, jämfört med tre i befolkningen i övrigt), och få som lämnar det ultrareligiösa livet.

Länge tog man för givet att konflikterna mellan ultraortodoxi och sekularism skulle lösa sig själva när de ultraortodoxa hoppade av och blev fria individualister, men den analysen säger mest om hur svårt det är för sekulära att förstå ultraortodoxins dragningskraft. Studier visar att de ultraortodoxa oftare är nöjda med livet än andra – trots att nära hälften lever i fattigdom, och trots att livet är kringgärdat av regler och förbud.

Varför? Vad är det som drar?

Det blir man inte klok på av Unorthodox, som aldrig tar de svåra frågorna på allvar.

I serien skildras en ung kvinnas flykt från äktenskapet i Brooklyn till frigörelsen genom ett urbant kompisgäng i Berlin. Steg för steg gör hon sig kvitt sina religiösa bojor: Hon kastar peruken, äter fläsk, har sex och ställer sig till slut på en auditionscen till Berlins konservatorium och sjunger inför publik.

Men Estys frigörelse lämnar flera konflikter olösta. Hon bär på makens barn, men när han dyker upp i Berlin och vädjar till henne att komma tillbaka har hon ersatt honom med kompisarna.

Är det sekulära svaret på dilemmat verkligen att barnet ska växa upp utan sin pappa?

Och spänningen mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer består just i att ett kompisgäng sällan är en fullgod ersättning för mer bestående gemenskaper. Esty blir välkomnad med öppna armar av kompisarna bara genom att hänga efter dem, som om den sekulära, urbana, individualistiska världen vore så varm och vidöppen för ensamma själar.

Vill man bli klokare på konflikterna mellan sekulärt och ultraortodoxt kan man se Shtisel på Netflix, där Shira Haas, som även spelar Esty i Unorthodox, gör en betydligt mer övertygande roll.

Shtisel är inte mindre stötande än Unorthodox – Shira Haas rollfigur rymmer och gifter sig vid femton års ålder med en pojke som hon dras till just för att han är en så hängivet religiös fanatiker. Men här skildras det ultraortodoxa livet utifrån dess egen logik.

Den enda riktiga skurken i serien är Haas far, som lämnar det religiösa livet och klipper av sig tinningslockarna. Och det enda ickereligiösa barnet som skildras sitter klistrad vid sin telefon.

Här finns en annan aspirerande musiker, men till skillnad från Esty lägger han ner drömmen när han inser att musiken kan leda honom rakt ner i fördärvet, det vill säga en sekulär tillvaro i Tel Aviv. Så tillgängligt och nära har det ultraortodoxa livet aldrig skildrats förut.