I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. MP må ha gjort ett dåligt riksdagsval i höstas, men partiets inflytande har snarast ökat i och med Januariöverenskommelsen. Tidigare var MP ensamma om att stångas mot Socialdemokratin. Nu har man i flera frågor möjlighet att bilda gemensam front med regeringens stödpartier, L och C, i förhandlingarna med Socialdemokraterna.
Miljöfrågan är också högre på dagordningen än kanske någonsin tidigare. Givetvis gynnas ett parti som har själva ordet miljö i namnet av det. Miljön är dessutom, tillsammans med ”kampen mot högerextremismen” en av de få frågor som kan svetsa samman den oheliga regeringsalliansen.
Den gemensamma kampen för bättre miljö får dock inte hindra en kritisk granskning av Miljöpartiets politik. Alla politiska förslag som säljs in som miljöåtgärder behöver i praktiken inte vara bra, vare sig för miljön eller samhället i stort.
Ett par saker är framförallt viktiga att hålla i huvudet här. Sveriges utgör en försvinnande liten del av världens befolkning och vi ligger redan i framkant vad gäller miljötänkande. Insatser på hemmaplan bör därför alltid sättas in i ett globalt perspektiv. En av de främsta åtgärderna för miljön som Sverige kan göra är till exempel att utveckla miljöteknik som även går att använda i mindre utvecklade länder.
Att till höga kostnader försöka minska de svenska utsläppen på marginalen är däremot inte alltid motiverat, i varje fall om det inte leder till någon slags modell som går att exportera. Det är slöseri med resurser att sträva efter svensk perfektion för sakens egen skull. Perfektionismen blir dessutom lätt en förevändning för allehanda detaljregleringar av människors vardag, och ger inte sällan utrymme för en kvävande moralism som har väldigt lite med reella miljöproblem att göra. Miljöfrågan får inte förvandlas till en förevändning för renlevnad, kontroll och inskränkthet.
Miljöåtgärder bör vara övervägda, inte perfektionistiska. Ett exempel på överdriven nit är regeringens planer på att beskatta vanliga plastpåsar i affären så att de väntas kostar sju kronor från och med nästa år. Plast i haven är förstås ett stort miljöproblem. Men 90 procent av den plasten kommer från tio stora floder i Afrika och Asien, enligt en tysk forskarstudie som publicerades 2017. Sveriges bidrag är förstås mycket litet i sammanhanget och plastpåsarna står i sin tur för en liten andel av denna del.
Enligt den danska Naturstyrelsen kan plastpåsar som återanvänds som soppåsar till och med vara bättre ur miljösynpunkt än kassar av bomull om man tar hänsyn till tillverkningsprocessen (Råd & Rön 24/4). Risken finns förstås också för ökad nedskräpning med färre plastkassar, om man mer sällan har dem till hands.
Målkonflikter är inbyggda i miljöpolitiken och konsekvenserna inte alltid givna. Ska vi snabbt få ut elbilar behöver vi till exempel kärnkraft, och kortsiktigt kanske även reservkraft i form av kolkraft. Höga bensinpriser kan slå mot låginkomsttagare på landsbygden och dra undan stödet för miljöpolitiken i stort. Ekonomisk tillväxt förbättrar miljön, snarare än motsatsen, om den utformas på rätt sätt. Naturliga, ”ekologiska”, produkter kan inte sällan vara sämre för klimatet.
Miljöfrågan är inte mindre komplicerad än annan politik. Men lyssnar man på Miljöpartiet framgår sällan komplexiteten. Detta inte sagt för att förminska miljöproblemen. Förnekarna gör det enkelt för sig. Det som vill framställa miljöproblemen som en svartvit kamp mellan ont och gott riskerar dock att göra det lika enkelt för sig.
