Ett av de sorgligaste inslagen i Vilhelm Mobergs utvandrarserie är när det blir vår och Kristina längtar hem. I Amerika är vårkvällarna mörka. Dygnet beter sig annorlunda när man är på andra breddgrader. Kristina får aldrig mer uppleva ljusa kvällar i april.
I mitten av 1800-talet, innan ångbåtarna började trafikera Atlanten, var den långa resan med segelfartyg en engångsföreteelse för de flesta. För familjen från Duvemåla hade det varit otänkbart att åka hem och hälsa på. I stället får Kristina resa i sina tankar, tillbaka till Sverige, det land hon fortfarande kallar hem men som hon aldrig mer kommer att få återse.
När jag läste boken var jag tvungen att gå in på en flygsajt för att se hur lång tid det skulle ta att i dag resa ungefär samma sträcka som Karl Oskar och Kristina.
En flygresa Minneapolis – Kastrup via New York skulle ta 14 timmar.
Flyget har gjort världen både större och mindre på samma gång. Egentligen är det otroligt. Man knökar ner sig i ett säte och äter smågodis medan man färdas i en kaross 10 000 meter upp i luften, 900 kilometer i timmen, och efter åtta-tio timmar kliver man av och är i en helt annan del av världen.
Men nu ska det bli slut med det. Flygresan Minneapolis – Kastrup släpper totalt ut två ton koldioxid. Skulle det vara försvarbart bara för att få uppleva ljusa vårnätter och blommande äppelträd?
Flygresor står för två-tre hundradelar av de totala utsläppen, enligt IPCC. Enligt WWF står el och värme för en fjärdedel av de globala utsläppen av koldioxid. Ytterligare en fjärdedel kommer från jord- och skogsbruk. Den kanadensiska klimatexperten Corinne Le Quéré anser att flyget inte är prioriterat på listan över vad som måste göras för att minska klimatförändringarna. Industrin, jordbruk och tunga transporter är viktigast, säger hon i en intervju i SvD (26/1).
Vi kan dock inte fortsätta flyga som vi gör nu, menar hon och många andra. Och vi kan definitivt inte öka vårt flygresande. Om det står mellan att rika västerlänningar får skippa långflyg och att rädda planeten får vi välja det senare.
Men vi ska inte låtsas som att det inte har ett pris.
I debatten om flygskam låter det ofta som att flygresor mest är något onödigt, något folk gör för att de inte kan stå emot hjärnans slapp-impulser, ungefär som att konsumera skräpmat. Måste folk åka till Thailand i två veckor bara för att ligga framför poolen och bränna sönder fläsket?
Men folk reser inte bara för att de är uttråkade. Folk flyger för att komma hem. För att träffa sina släktingar åtminstone en gång om året. För att inte förlora kontakten med landet de växte upp i, eller för att hälsa på någon man älskar.
Och med risk för att ta hem priset för årets kliché: Att resa utomlands då och då kan vidga vyerna. Det är bra att besöka andra länder. Det gör en mer ödmjuk, man fattar att ens egen kultur inte är någon sorts allmänmänsklig nollpunkt.
Nog kan vi resa till Amerika eller Asien på samma sätt som för 100 år sedan. Med båt och tåg. Nog behöver man inte flyga utomlands så ofta som vi gör nu. De statusjagande bilderna från weekend-resor till New York kan med fördel minska i mitt Instagramflöde.
En värld utan möjligheten att resa snabbt kommer dock bli en annorlunda värld. Kanske kommer framtida generationer att kunna relatera mer till Karl Oskar och Kristina än vad vi som är födda i slutet av 1900-talet kan. Om de inte lyckas få igång de där elplanen vill säga. Och om man inte kan återge det svenska vårljuset via Zoom förstås.
