Tidigt i torsdags morse stacks den svenska ambassaden i Bagdad, Irak, i brand. Dådet misstänks vara ett svar på den planerade koranbränningen i Stockholm.
I ett mejl till TT fördömer det svenska utrikesdepartementet attacken mot ambassaden och pekar på att irakiska myndigheter har ett ansvar att skydda utländska beskickningar. Tack och lov ska all personal befinna sig i säkerhet. Det är trots allt det viktiga.
Även Iraks utrikesdepartement fördömer händelsen och ska ”genomföra en brådskande utredning och vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för att blottlägga omständigheterna kring händelsen och identifiera förövarna”.
Det finns nog irakiska krafter som verkligen vill gå till botten med en sådan utredning, men attacken misstänks vara utförd, eller i alla fall, orkestrerad, av Muqtada al Sadr och hans milis. Al Sadr är en av Iraks politiskt mäktigaste män, och ansvarsutkrävande lär bli svårt.
Vid valet år 2021 vann hans partiallians ”På marsch mot reform” 73 av parlamentets 329 platser och blev största partigrupp. Valdeltagandet var förvisso lågt och valet följdes av oroligheter.
För den reform Al Sadr vill marschera mot är att göra om Irak till en Iranliknande teokrati. Alltså en stat som vilar på religiösa grunder och islams lagar – sharialagar – som bas för lagstiftningen. Makten utgår således inte från folket, utan från Gud. Eller snarare från Guds förmenta företrädare som inte drar sig för att upprätthålla sin makt med våld och trakasserier.
Eller som i det här fallet, minska svensk yttrandefrihet. Vi ska givetvis inte acceptera att någon försöker påtvinga oss sina normer, värderingar eller lagar. Vi lever i ett sekulärt land och ett pluralistiskt samhälle, där alla har rätt att uttrycka sina åsikter. Vi lever också i ett rättssamhälle, där alla är lika inför lagen och där konflikter löses genom dialog, medling eller i värsta fall domstol. Inte genom upplopp och vandalism.
Det torde vara få som hävdar att bränna en koran är annat än en respektlös handling. Själva poängen med att bränna koranen är ju att visa sin respektlöshet. Men vår yttrandefrihet är en grundläggande rättighet som måste skyddas, även när vi själva inte håller med och den utövas på ett sätt som sårar. För yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati, debatt och utveckling. Den är också ett vapen mot extremism, förtryck och våld.
Det är inte ambassaden som är det viktiga. Det viktiga är människorna. I det korta loppet att de ambassadanställda inte kommit till skada, i det längre loppet att aldrig ge upp kampen för att fler utan rädsla ska få uttrycka sina idéer och tankar och leva sina liv i frihet och som de vill.
Vi kan bygga en ny ambassad. För lika lite som att människors tro finns i en bok i stället för i hjärtat, lika lite finns våra värderingar om yttrandefrihet, demokrati och det öppna samhället i tegel och murbruk. Det är vi som bestämmer vad Sverige ska vara för land.
