Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry

Isak Skogstad: Vi har skapat ett monster

Möjligheten att anmäla lärare missbrukas. Det har skapat en situation där lärare i många fall inte vågar utföra sitt arbete, skriver gästkolumnisten Isak Skogstad.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sedan några månader tillbaka arbetar jag inte längre som lärare. Jag saknar delar av jobbet, men definitivt inte allt. Att få förmedla kunskaper, fostra ungdomar och vara en förebild för många små barn är sannerligen ett privilegium. Nuförtiden innebär läraryrket dock mycket mer än så.

Självklart ska man vara beredd på att det stundtals kan vara utmanande och jobbigt att arbeta som lärare. Det vägs dock upp av de tillfällena som fylls av framgång och glädje. Därför kan man undra varför vi har en sådan lärarbrist. Jag menar att det inte beror på undervisningsuppdraget, utan snarare på allt annat. Många vill vara lärare, men få vill vara i läraryrket.

Något jag tidigt märkte var hur besvärliga föräldrar kan vara. Värst var ofta de som noggrant undertecknade mailen med fina titlar. Visst, en majoritet av föräldrarna vill väl och stöttar oss lärare, men mängden som behandlar lärare likt tjänstehjon och ser sina egna barn som oförmögna att göra fel går inte att bortse ifrån.

Låt mig ta ett exempel. Under en förmiddag hade jag som vanligt lektion med mina sjuor. Längst bak i klassrummet fanns en glasvägg (vilket för övrigt borde vara förbjudet i ett klassrum). En elev från en annan klass hade under flera veckor i rad knackat på glaset för att få sina vänners uppmärksamhet.

Jag sökte flera gånger upp eleven och bad honom sluta. Det gjorde han inte. När det hände nästa gång fick jag nog och hämtade in honom till klassrummet. I en lugn men bestämd ton sa jag till honom att det nu fick vara nog och att han skulle be om ursäkt till min klass. Han skämdes och bad om ursäkt.

Vän av ordning kan nu anmärka och säga att det var oprofessionellt att säga till en elev på skarpen när andra elever närvarade. Det kan jag förstå, men man måste respektera att lärare ibland måste fatta skyndsamma beslut som i efterhand inte alltid framstår som perfekta. Så är det när människor jobbar med stora elevgrupper under stress.

Senare den eftermiddagen fick jag ett samtal från elevens pappa. Han menade att jag hade kränkt hans son, eftersom sonen fick en tillsägelse framför hans skolkamrater. Jag förklarade för honom att sonen kanske kände sig kränkt, men att mitt agerande trots det var befogat då eleven hade stört flera av mina lektioner.

Därmed hade saken kunnat vara utagerad. Men icke, i dagens skola tycks en elevs rätt att aldrig behöva känna sig kränkt vara närmast helig. I skollagen slås det nämligen fast att om en elev anser sig vara kränkt, då ska rektorn underrättas som i sin tur ska anmäla detta till huvudmannen. Därefter ska händelsen utredas och åtgärder vidtas.

Den gången klarade jag mig undan. Men det gör allt färre. Fler lärare blir anmälda och ännu fler blir utsatta för hot om anmälan. Det senare ska inte underskattas, enbart hotet skapar oro och rädsla. En undersökning visade att mer än hälften av lärarna har tvekat att agera av rädsla för att bli anmälda till myndigheterna.

I tider av ständiga larm om lärarbrist måste vi se vilket monster vi har skapat. Det kanske inte är konstigt att ämneskunniga akademiker inte ser läraryrket som attraktivt, när de förväntas upprätthålla studiero – men förbannas om de gör vad som krävs.