Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jonas Lindstedt

Thomas Sterner: Vi får inte glömma bort den skadliga plasten

Föreställningen att vi på ett vettigt sätt kan återvinna plast är felaktig. Vi måste sannolikt gå längre och förbjuda den skadliga kemiska cocktail plasten består av.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Plast är jättebra. Det är vattentätt och ändå billigt och lätt. Det underlättar att bära hem varor, effektivisera produktion och räddar liv i vården. Men varningsropen talar om mer plast än fisk i havet, ja inte bara i havet utan plast överallt: i regnvattnet, i Arktis, i bröstmjölken.

I många länder ses plastpåsar som det stora problemet – de förfular landskapet, skadar djur, sätter igen dräneringssystem så att malaria sprider sig. Irland beskattar, andra länder förbjuder plastpåsar eller kräver återvinning. Ideologerna talar om cirkulär ekonomi men faktum är att den politiska responsen hittills varit yrvaken och helt otillräcklig.

I Sverige är vi duktiga på sopsortering men regelbundet blir det skandal när insamlad plast eldats upp eller exporteras under skumma former. Nu är det inte bara Kina utan flera länder som Malaysia som skickar tillbaka plastavfall. Plasten är gjord av fossila råvaror så elda plast är inte bättre än att elda olja - utan sämre på grund av alla giftiga tillsatser.

Myndigheterna har varit naiva. I Sverige påstås att vi återvinner mer än vi gör genom att bara ange siffrorna för hur mycket som samlats in. Det är skadligt för vår tillit till systemet. Men saken är värre än så. Den insamlade hushållsplasten är omöjlig att återvinna.

Tanken var att insamling tvingar man fram en återanvändning. Att allt skall cirkulera i en ”cirkulär” ekonomi låter bra men kan missförstås. Vi bör inte ”återanvända” farliga kemikalier utan isolera dem. Återvunnen plast i leksaker till bäbisar: Nej tack – och akta er – alla som direktimporterar från länder med ännu sämre kontroll.

Är plasten återvunnen vet vi inte vad den innehåller. Av denna orsak nobbas produkten av seriösa kunder med höga krav – som i bil- eller medicinsk industri. Varje plastartikel skall ha en liten siffra någon stans som talar om vilken plast det är. Fram med förstoringsglaset: Några av de vanligaste är PET (1), PVC (3) och polyetylen i plastpåsar (4) polypropylen (5). Innan man väljer en favoritflaska till vatten bör man alltså kolla triangeln och förstå: Duger den att lagra livsmedel? Vilka tillsatser finns, tål den solljus? Uppvärmning? Annars finns risk att man får i sig hormonstörande ämnen och andra gifter.

Om återvinning skall fungera måste man separera sorterna men då måste man ha koder som maskiner kan läsa. Endast om det är samma sort kan man smälta till ny plast. Men det är bara början – sen är det ju alla tillsatser av färgämnen och mjukgörare.

Plast är ofta ganska hårt och sprött – ungefär som de plastrester man ser på stranden. Mjukgöraren har då tvättats ut. Mjukgörarna är en stor och komplicerad grupp kemikalier som ibland liknar könshormoner och därför lätt kan ha biologisk effekt. Mjukgöraren är inte kemiskt bunden till plasten utan ligger mellan plastmolekylerna och när man suger på plasten eller den ligger i havet tvättas mjukgöraren ut.

Helst skulle jag ha föreslagit en enkel lösning men plast är alltför komplicerat. Det är en bra början att samla in plasten, beskatta plastpåsar eller förbjuda dessa helt och hållet men det är bara början. Vi måste reglera den kemiska cocktail som ingår i plasterna. Där finns de verkliga problemen.