Som tillhörande riskgrupp fick jag nyligen den första dosen av covid-19-vaccinet. Otåligt stod jag, tillsammans med de andra väntande patienterna, på coronaanpassat avstånd i korridoren och frustade irriterat i munskyddet. Ropar de upp folk eller hur går det till? Varför tar det så lång tid? Jag hade ju tid halv två, nu är klockan kvart i!
Vaccinationsprogrammet har präglats av irritation. Det har varit det givna samtalsämnet under hela våren. När kommer de öppna upp för allmänheten egentligen? Vad gör regeringen, varför kan de inte samordna bättre? Det här är ju ändå Sverige, man trodde att myndigheterna liksom skulle… sköta det här! Varför har Israel vaccinerat nästan hela befolkningen men inte vi? Dåligt!
Tidigare under våren demonstrerade äldre med plakat för att få bli vaccinerade. Nu är en del irriterade över att de inte får välja vilken typ av vaccin de får. När folk erbjuds Astra Zenecas spruta vänder de i dörren. Det har till och med hänt att vårdpersonalen blivit hotad. Vi är ju vana vid att valfrihet blivit något av en grundläggande medborgerlig rättighet.
Risken för blodproppar av vaccinet är minimal. Risken för blodproppar när man flyger är betydligt högre. Ändå vägrar en del ta dosen, det som ska göra att vi snart kan sätta oss i ett flygplan igen.
LÄS MER: Karin Pihl: Ska aldrig mer klaga på att allt är som vanligt
Någonstans tror jag att vi har tappat bort något viktigt: tacksamheten över det faktum att mänskligheten stundtals är genialisk.
För nästan exakt ett år sedan skrev jag en krönika om att jag aldrig mer skulle klaga på att livet var som vanligt. Det var april 2020 och smittkurvorna pekade rakt uppåt. Det var precis då det hade börjat gå in för de flesta hur allvarligt det här nya viruset är, och hur mycket våra liv skulle påverkas den kommande tiden. Plötsligt insåg jag värdet av att kunna sitta ett gäng på en restaurang klockan 21 en fredag.
Nu håller det på att bli som vanligt igen. Eller inte riktigt ännu. Smittspridningen är fortfarande hög, vi måste fortfarande följa restriktionerna. Men vi ser en ljusning.
I Israel rapporterar man att vaccineffekten rentav är bättre än vad som innan kunde visas i kliniska studier. Efter två doser har man över 95 procents skydd. KI-professorn Matti Sällberg menar att det “kan ju inte bli mycket bättre än så här” och att “detta visar att vaccinen är vägen ur pandemin, punkt slut” (DN 6/5).
Storbritannien, som började vaccinera befolkningen tidigt, har lämnat den pandemiska fasen. I stället går man in i något som kallas den endemiska fasen, där utbrotten är små och lokala och risken för samhällsspridning låg. Joakim Dillner, professor i infektionsepidemiologi, säger till DN att han tror att också Sverige kommer hamna där inom kort, om vaccintakten hålls uppe.
LÄS MER: Karin Pihl: Det värsta är att vi inte vet när det tar slut
Vi kan alltså vara på väg ut ur eländet. Visst finns farhågor. Som mutationerna. Men vaccinen tycks bita bra på den brittiska varianten. Och risken att bli allvarligt sjuk minskar förhoppningsvis även för de andra coronamutanterna. Netflix och Ipren i stället för IVA.
Borde vi inte översköljas av en våg av tacksamhet? När den amerikanske forskaren Jonas Salk i mitten av 1950-talet deklarerade att hans vaccin mot polio visade 80-90 procents skyddseffekt ringde kyrkklockor över hela USA. “Salks vaccin fungerar!” ropade feta tidningsrubriker. Folk gick ut på gatorna och hurrade. Skolbarn uppmanades att skriva tackbrev.
Sjukdomen, en aggressiv virusinfektion som spreds epidemiskt, drabbade barn hårt och orsakade förlamning och död. Vid stora utbrott stängdes skolor, bibliotek och lekparker för att stoppa farsoten. I dag är polio nästintill utrotat.
Utvecklingen av vaccin är en av de största bedrifterna i mänsklighetens historia. De har utrotat smittkoppor, polio och är på god väg att knäcka malaria. Och de kommer med all säkerhet att ta oss ur coronapandemin. Utan vaccin hade tusentals fler avlidit. Då hade läget i dag varit nattsvart. I stället börjar 60-plussarna nu planera höstens semesterresa.
I vår tid är tacksamhet inte en känsla som står särskilt högt i kurs. Det är rätt och riktigt att kritisera regionen, staten och EU när de klantar till det med vaccinen. Men rent själsligt tror jag att vi skulle må bra av att låta oss känna tacksamhet. Tacksamhet är ett tecken på att man inte tar allting för givet, och det är nödvändigt för att kunna uppskatta det man har.
