Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Thomas Gür: Vi behöver modiga politiker som vågar ta obekväma beslut

Svenska politiker är ofta obekväma inför målkonflikter och risktagande. Undantaget beslut som handlar om att skaffa sig mer makt, rädda sitt eget skinn eller sända signaler om godhet eller stränghet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det finns en dubbelhet i svenskt beslutsfattande på den högsta politiska nivån, som initialt kan förefalla motsägelsefull och obegriplig.

Ibland avgörs viktiga frågor med en väldig fart. Processen utmärks av dålig argumentation, kort förberedelsetid samt oklar och/eller erbarmlig lagstiftning.

Men oftast dröjer det evinnerliga tider innan man kommer till skott. Då sägs det att man måste tänka efter noga, att det handlar om komplicerade ämnen som berör många eller att myndigheterna inte har gjort några hemställningar … än.

Till de förra, snabba besluten hör sådant som till exempel rätten till fri sjukvård och skolgång för utlänningar utan tillstånd att vistas i Sverige, från juli 2013, Decemberöverenskommelsen, DÖ, 2014, gymnasieamnestin maj 2018, Januariöverenskommelsen, JÖK, 2019, eller bemyndigandelagen, för att förebygga smittspridning, alldeles nyligen. Samt, inte överraskande, även beslut om politikers egna arbets- och lönevillkor.

Sådant som man har tövat om och dragit i långbänk trots att ett läge kan ha gått från allvarligt till kritiskt, har till exempel varit stängningen av gränsen under flyktingkrisen hösten 2015 eller införandet av besöksförbud i äldreboenden i april i år.

Det bestäms inte av vilka partier som styr för tillfället, utan detta mönster av handlingskraft ibland, men vankelmod mest, är inneboende i det politiska systemets agerande.

De raska besluten, de snabba hopkoken, tar det politiska systemet till i samband med några mycket särskilda omständigheter:

a) När det gäller att skaffa sig mer makt eller ytterligare privilegier så som DÖ, JÖK eller bemyndigandelagen. Också lagen om fri sjukvård och skolgång för utlänningar utan vistelserätt hör till den kategorin, eftersom den var en leveransskyldighet från regeringen Reinfeldts sida gentemot Miljöpartiet.

b) Eller när man trasslat in sig så mycket i följderna av tidigare dåliga beslut, att man måste ”åter sparka burken framför sig” istället för att medge att man har gjort fel från början – gymnasieamnestin sålunda. (Det är ingen slump att samma partier nu vill ta ännu ett amnestibeslut.)

c) När man vill skicka signaler om godhet eller stränghet; dock utan att överväga de långsiktiga konsekvenserna (åter gymnasieamnestin och liknande beslut).

De långsamma, tveksamma besluten är å sin sida präglade av en vilja att helst inte ta ansvar för obekväma avgöranden och utslag. Det är då man använder myndigheter och experter som skalkeskjul.

Denna hållning grundar sig på en obekvämhet inför målkonflikter och en ovilja att sätta ned foten när det inte finns klara och tydliga anvisningar om vad som är rätt eller fel. En sådan obekvämhet är visserligen en allmänmänsklig känsla, men samtidigt en attityd som är till stort men för både de beslutande och de som det beslutas om.

”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”, löd en maxim i den svenska arméns reglemente från 1963.

Det är förmodligen ingen slump att de flesta svenska politiska beslutsfattare numera inte har varit i närheten av någon form av militärtjänst eller krigsinsats.